ett bistert, nästan rovdjurslikt leende som fick Erik att stelna till. Hon vred sig runt mot dem med hela överkroppen.
— NU RÄCKER DET! skrek hon så häftigt att Maria tappade sin vape i knät. Ni är iglar. Värdelösa, giriga små parasiter allihop!
— Vad… vad skriker du för? stammade Erik, helt tagen på sängen. Han hade väntat sig tårar, ursäkter, kanske ett försiktigt ”okej, vi pratar om det”. Inte detta utbrott, inte en vulkan som plötsligt slitit upp marken under honom.
— HÅLL TYST! vrålade Anna. Rösten sprack nästan, men det var inte ett offer som skrek; det lät som ett rovdjur på väg till anfall. Hon slog handflatorna mot ratten om och om igen, hårt, rytmiskt, vansinnigt. — I tre år har jag försörjt er! Jag betalade dina förbannade ”personlig utveckling”-kurser, Erik! Jag löste din mammas lån för den där pälsen som ändå blev uppäten av mal! Jag stod ut med din korkade syster som snor min kosmetika!
— Anna, lugna dig nu, folk kan ju se… mumlade Karin Andersson och sjönk djupare ner i sätet, trots att det inte fanns en människa så långt ögat nådde.
— JAG SKITER I FOLK! Anna brast ut i ett skratt som var mer skrämmande än hennes skrik. — Ni ville ha en studio? Ni ville ha ”rättvisa”? Vet ni ens vem lägenheten vi bor i står på? Va, lilla Erik? Har du tittat i pappren, du som är ”familjens överhuvud”?
Färgen rann ur Eriks ansikte. Hans självsäkra hållning började krackelera som billig puts på en fuktig vägg.
— Den står väl på oss… vi är ju gifta…
— FEL! Anna lutade sig närmare honom. I hennes ögon brann något hårt och feberblankt. — Den ägs av min stiftelse. En juridisk person. Art-Mekanik. Den här bilen är dessutom en tjänstebil. Mina konton är företagskonton. Du äger ingenting, Erik. Ingenting! Du är pank, en snyltare med Napoleonkomplex!
Del 4. Att kasta av barlasten
— Du ljuger, viskade Maria. Du är bara en snål häxa.
— Ut, sade Anna lågt.
Det tysta ordet var värre än ett nytt skrik.
— Vad menar du? Erik stirrade på henne.
— UT UR BILEN. GENAST! röt hon så att rutorna tycktes darra i sina lister. — FÖRSVINN! GÅ TILL NOTARIEN TILL FOTS! ELLER DRA ÅT HELVETE!
— Det vågar du inte. Det är kallt här, mamma har tunna skor på sig… började Erik och försökte desperat hitta tillbaka till sin gamla ton av kontroll.
Anna svarade inte. I stället drog hon fram en tung skiftnyckel ur dörrfacket. Den var gammal, bronsfärgad och massiv, ett verktyg hon brukade använda när hon justerade klockmekanismer och tunga konstruktioner. Den vägde nästan ett kilo.
— Jag räknar till tre, sade hon och log som om något inom henne hade gått sönder på riktigt. — Ett.
— Hon är galen! tjöt Karin Andersson och började slita i dörrhandtaget. — Erik, kom nu, hon slår ihjäl oss!
— Två! Anna höjde nyckeln mot instrumentpanelen som om hon tänkte krossa hela bilen inifrån.
Då kastade sig familjen ut ur minibussen med sådan fart att det såg ut som om sätena skjutit iväg dem. Karin Andersson snubblade och föll på den dammiga grusvägen. Maria tappade sin väska och svor gällt. Erik kom sist, stelt och klumpigt, som om han fortfarande försökte rädda de sista trasorna av sin värdighet.
— Det här kommer du att få ångra, Anna! ropade han medan han borstade av byxorna. — Jag begär skilsmässa! Jag tar allt ifrån dig i domstol! Du kommer krypande tillbaka när du fattar att ingen vill ha en ensam kärring som bara bryr sig om skrot!
Anna vevade ner rutan. Nu skrek hon inte längre. Hon betraktade dem med en avsmak så tydlig att den nästan gick att ta på, som om hon såg på en kackerlacka som just trampats sönder.
— Erik, minns du hur du skröt om att du skulle skriva kontrakt med holdingbolaget Nordstjärnan i morgon? Det där uppdraget där du skulle coacha deras högsta chefer?
Erik stelnade. Det var hans enda verkliga chans till stora pengar, biljetten han hade viftat med framför alla i ett halvår.
— Hur vet du… Ja. Och jag kommer att bli rik. Utan dig.
— Vd:n för Nordstjärnan är Lars Bergström, samlaren. Samma man som jag just nu är på väg till med näktergalen. Anna log milt, nästan sockersött. — Han litar mer på mitt omdöme än på sin egen frus. Gissa vad jag tänker berätta för honom om dina ”yrkeskunskaper” och din moraliska resning?
En rå, naken skräck drog över Eriks ansikte. All hans arrogans spolades bort på en sekund. Han förstod att hon inte bluffade.
— Anna, vänta… Vi kan prata. Mamma gick för långt… Maria är dum i huvudet… Anna!
Han kastade sig mot bilen och grep tag i dörrhandtaget.