men Anna tryckte gaspedalen i botten.
Bilen ryckte fram så häftigt att Erik bara hann springa några steg bredvid den innan han tappade taget och blev stående i ett moln av damm. I backspegeln krympte de snabbt till tre ynkliga gestalter mitt ute på den öppna landsvägen: en tung kvinna i skrikig klänning, en ung tjej med vape i handen och en man i kostym som plötsligt såg ut att ha lånat någon annans kläder, minst två storlekar för stora.
Anna slog på stereon.
Vivaldi. Årstiderna. Stormen.
De rasande stråkarna fyllde kupén och dränkte hennes hårda, ojämna andetag. För första gången på länge kändes ilskan inte som något som åt upp henne inifrån, utan som något som drev henne framåt.
Tjugo minuter senare svängde hon in framför grindarna till Lars Bergströms villa. Vakten kände igen bilen direkt och öppnade med en respektfull nick.
Med största försiktighet lyfte Anna ut buren med den mekaniska näktergalen. Under tiden vibrerade mobilen oavbrutet i fickan. Namnen blinkade ett efter ett på skärmen: ”Älskade maken”, ”Svärmor”, ”Maria”. Hon såg på dem utan att känna något. Sedan blockerade hon alla tre med en enda rörelse.
Lars Bergström väntade på terrassen. Han var en gråhårig man med skarp blick, sådan som tycktes väga varje ord innan det ens hade uttalats.
— Anna, kära du. Ni ser alldeles blek ut. Var resan besvärlig?
— En aning, Lars Bergström. Ett litet missöde med… skräp på vägen, svarade hon.
Leendet som följde var stilla, men för första gången den dagen var det äkta.
— Förresten, ni frågade mig tidigare om en rekommendation angående en företagscoach.
— Just det. Den unge mannen… Erik, var det väl? Hans meritförteckning såg imponerande ut, men jag ville höra er bedömning. Ni har väl samma efternamn, om jag inte minns fel?
Anna ställde buren på bordet och tryckte försiktigt på den dolda fjädern. Den gyllene fågeln rörde sina vingar och lät en klar, kristallren drill klinga ut över terrassen.
— Inte längre, Lars Bergström. I morgon lämnar jag in ansökan om namnbyte. Och när det gäller Erik… Det finns mekanismer som glänser vackert på utsidan, nästan som om de vore förgyllda. Men öppnar man dem ser man att kugghjulen saknas och att det bara finns murket trä där inne. Sådana konstruktioner fungerar inte. De gnisslar, går sönder och förstör allt omkring sig. Jag skulle inte anförtro en sådan mekanism ens en uppdragningsnyckel. Än mindre människor.
Lars Bergström betraktade henne länge. Sedan nickade han långsamt.
— Jag uppskattar er ärlighet, Anna. Bilden är tydlig nog. Det blir inget avtal.
…
På kvällen satt Anna i sin stora, tysta lägenhet och drack te. Tystnaden omkring henne var nästan klingande. Ren. Vacker.
Då började någon banka på dörren.
Hon reste sig inte först. Bara tog upp porttelefonens skärm och såg efter. I korridoren stod Erik. Rufsigt hår, dammiga kläder, blicken som hos en hund som just fått stryk. Tätt intill honom trängdes hans släktingar. De såg utmattade ut. De hade gått mil efter mil, skorna var förstörda, och all den självsäkra fräckheten hade runnit av dem som smutsigt regnvatten.
Erik skrek mot dörren:
— Anna! Öppna! Det här är ett missförstånd! Lars Bergström ringde sin sekreterare, de tackade nej till mig! Vi är ju familj! Vi kan förlåta allt!
Anna gick fram till porttelefonen och tryckte på talknappen.
— Erik, du har fortfarande inte förstått, sade hon med en röst så kall att den knappt lät mänsklig. Lägenheten är knuten till mitt arbete. Ni är inte skrivna här. Jag har redan ringt bostadsområdets väktare. Ni har tre minuter på er att försvinna. Annars blir ni utledda som vilka lösdrivare som helst.
— Men vart ska vi ta vägen?! ylade Karin Andersson.
— Till Marias ateljé, förstås. Just det, den finns ju inte.
Anna stängde av ljudet.
På skärmen såg hon hur två kraftiga väktare i uniform kom fram till de tre. Erik började genast vifta med armarna och försöka förklara något. Karin Andersson klamrade sig fast vid honom. Maria sjönk bara ner på det smutsiga golvet i trapphuset och började gråta högt, utan minsta värdighet kvar.
Då vände sig Erik rakt mot kameran.
Hans ansikte förvreds av en skräck så naken att den nästan blev ful. Där fanns också misstro. Han kunde inte ta in att kvinnan han hade betraktat som sin egendom, som ett bekvämt redskap i sitt eget liv, inte bara hade kastat ut honom utan dessutom raserat hans framtid med ett enda samtal.
Han förstod till slut att hans storhet aldrig hade varit hans egen. Den hade bara speglats i hennes ögon. Och nu, när hon inte längre såg på honom, fanns det ingenting kvar.
Anna vände sig bort från skärmen och gick till sitt arbetsbord.
Där låg ett trasigt urverk från artonhundratalet, utspritt i små delar under lampans varma sken. I morgon skulle hon laga det. Nästan allt gick att reparera, bara man hade tålamod, skicklighet och rätt verktyg.
Allt utom människor som ruttnat inifrån.
Sådana lagade man inte.
Man kastade bort dem.