— Och jag har fått nog av att vara den som alla ljuger för bakom ryggen på, fortsatte Anna. — För en gångs skull ska allt sägas rakt ut. Inför mig. Då blir det lugnare för mig. Och mindre skrämmande för dig.
Sara svarade inte på länge.
— Är du inte rädd att jag ändrar mig? frågade hon till sist. Att jag börjar tycka synd om honom och går tillbaka?
— Jo, det är jag, sade Anna ärligt. — Men det är ditt liv. Jag kan inte leva det åt dig.
På lördagen vaknade Anna tidigt, trots att hon hade kommit i säng sent. Hon torkade av köksbänken, ställde undan koppar, flyttade på saker som redan stod på sina platser. Det fanns egentligen ingenting att städa, men händerna behövde något att göra. Sedan drog hon ner den grå resväskan från överskåpet i hallen. Den stora, med hjul. De hade köpt den för länge sedan, när de planerade en resa till Montenegro som aldrig blev av.
Väskan var täckt av damm. Anna hämtade en trasa, torkade noggrant av locket och handtaget och ställde den synligt vid ytterdörren. Där fick den stå. Han kunde ta den och gå.
Kostymerna plockade hon ner från galgarna en efter en och vek ihop dem i två rymliga kassar. Verktygen, samma verktyg som han i månader hade sagt att han skulle använda för att laga skåpluckan, lade hon i en kartong. Allt skulle lämnas tillbaka, ordentligt och rättvist. Hon tänkte inte hålla kvar något som var hans. Inte kläderna. Inte skruvmejslarna. Inte honom.
Sara kom halv tolv. Hon såg nästan genomskinlig ut i ansiktet, men blicken var fast. Anna satte på vatten och hällde upp te åt henne. De sade inte mycket. Det fanns inte längre så många ord kvar; det väsentliga hade redan blivit sagt i onsdags. Sara satt vid köksbordet med händerna runt muggen, medan Anna gång på gång sneglade mot klockan.
Fem minuter i tolv ringde porttelefonen.
— Det är han, sade Anna.
Sara blev ännu blekare.
— Gå och öppna, sade Anna.
— Jag? Sara stirrade på henne. — Varför jag?
— Därför att du ändå inte kan springa ifrån den här rädslan, svarade Anna. — Då är det bättre att möta den direkt. Gå nu. Tryck på knappen och öppna porten. Jag stannar här i köket.
Sara reste sig. Hennes fingrar skakade när hon gick ut i hallen. Hon tryckte på porttelefonens knapp utan att säga ett ord i luren, bara släppte in honom. Sedan blev hon stående innanför lägenhetsdörren och väntade.
Från köket hörde Anna hissen komma upp. Hon hörde dörrarna glida isär på deras våningsplan, sedan de välbekanta stegen i korridoren. Erik hade alltid gått tungt, lite släpande, som om varje steg meddelade hans ankomst i förväg. Stegen stannade utanför dörren. Nycklar klirrade. Av gammal vana hade han tagit fram dem, och först efter en sekund måste han ha kommit ihåg att låset var bytt, för ljudet försvann ner i fickan igen.
Det blev tyst. Han väntade antagligen på att Anna skulle öppna.
Men det var Sara som gjorde det.
Anna stod i köksöppningen och såg allt genom hallen som genom en stillbild: Saras rygg i dörröppningen och bakom henne Erik. Han hade redan hunnit ta ett halvt steg framåt, med den där urskuldande, förberedda halvleendet som han tydligen hade tänkt använda på sin före detta hustru. Sedan stelnade han.
Leendet gled långsamt av honom, som om någon suddade bort det från ansiktet. Han såg Sara. Här. I Annas lägenhet. Med handen på dörren som hon just hade öppnat åt honom.
Han blev vit. Inte bara blek, utan verkligen vit. Anna såg hur färgen drog sig undan från hans ansikte, hur munnen öppnades utan att ett ljud kom fram. På ett ögonblick hade han förstått. Om Sara stod här, i Annas hall, och öppnade Annas dörr, då hade de talat med varandra. Då hade allt det han omsorgsfullt hållit i skilda hörn av sitt liv, allt han hade sett till att det ena aldrig skulle få veta om det andra, just rasat samman på samma hallmatta.
— Sara? fick han till slut fram. — Vad… vad gör du här?
— Hej, Erik, sade Sara. Rösten darrade, men hon tog inte ett steg tillbaka. — Jag väntade på dig.
— Hur… du… Han såg förbi henne, in i lägenheten, och fick syn på Anna. Deras blickar möttes. — Anna. Vad är det här? Vad är det som pågår?
— Kom in, Erik, sade Anna lugnt. — Dina saker är packade. Och om jag förstår saken rätt finns det en del att prata om, nu när alla ändå är samlade.
Han steg över tröskeln, men inte som mannen som hade gått in och ut här i tjugofem år. Inte som någon som hörde hemma. Han kom in snett, försiktigt och villrådigt, som en främmande människa i någon annans bostad. Och det var också precis vad han hade blivit.
Anna betraktade honom. Den tunga kroppen, det glesnande håret, jackan som hon själv hade valt åt honom tre år tidigare. Hon kände varken seger eller hat. Märkligt nog kände hon nästan ingenting alls. Han stod där, levande och verklig, men inte längre farlig.
De gick in i köket. Sara satte sig på samma stol som tidigare. Anna blev stående. Erik stod mitt på golvet och visste uppenbart inte var han skulle göra av sig själv.
— Kan någon av er förklara det här? började han och försökte återta den ton han brukade använda när han ansåg sig ha rätt att kräva svar. — Hur har ni ens… Har ni gått bakom ryggen på mig?
— Bakom ryggen? avbröt Sara, och plötsligt fanns det en skärpa i hennes röst som inte hade funnits där tre dagar tidigare. — Säger du det, Erik? Du såg mig i ögonen när du sade allt, eller hur? Att lägenheten var din. Att du var fyrtiotvå. Att du hade en andra bil i garaget. Att du skulle köpa bostad åt oss till sommaren. Allt det där sade du rakt i ansiktet på mig, eller hur?
Erik ryckte till. Sedan vände han blicken mot Anna, som om han av gammal vana sökte stöd hos henne.
— Anna, lyssna, jag vet inte vad hon har suttit här och berättat för dig…
— Hon har inte berättat något för mig, sade Anna. — Hon ställde frågor. Jag svarade. Sanningen. Att lägenheten tillhörde min mamma, att jag ärvde den och att den var min före äktenskapet. Att det finns en bil, och den är belånad. Att du fyller femtio om en månad. Allt det där vet jag ju, Erik. Jag levde med dig i tjugofem år och har arbetat med andras bostäder i tjugotre. Vad skulle du kunna överraska mig med?
Erik teg. Käkmusklerna arbetade under huden.
— Jag förstår inte vad ni försöker uppnå, sade han till slut dovt. — Ni har ordnat någon sorts… rättegång.
— Ingen försöker uppnå någonting, sade Anna trött. — Där står dina kassar. Kostymerna och verktygen. Resväskan är i hallen. Ta dem och åk. Jag bad dig inte komma hit för någon rättegång. Jag bad dig faktiskt inte komma alls. Du krävde själv att få hämta väskan.
— Och hon då? Erik nickade häftigt mot Sara. — Vem bjöd hit henne?
— Det gjorde jag, sade Anna. — För att hon ska säga det hon har bestämt sig för direkt till dig. Annars börjar du väl om i telefon, vackert och försiktigt, från långt håll, så som du kan. Här blir det ansikte mot ansikte. Varsågod, Sara.
Sara reste sig. Hon var liten och smal, nästan bräcklig, men just då verkade hon på något sätt större och rakare än mannen framför henne.
— Jag lämnar dig, Erik, sade hon. — Helt och hållet. I morse hämtade jag mina saker från den där lägenheten medan du var på institutionen. Nycklarna ligger under dörrmattan. Hyresvärden får du ringa själv.
— Sara… Han tog ett steg mot henne, och genast förändrades rösten. Den blev mjukare, utdragen, nästan smekande. Det var säkert med just den rösten han hade läst dikter för henne och sagt att han äntligen kunde andas. — Lilla Sara, vad håller du på med? Lyssna på mig. Okej, jag ljög om lägenheten. Jag skämdes väl över att jag inte hade något eget. Jag ville framstå som bättre än jag är. En man vill väl vara värdig kvinnan han älskar. Är det ett brott? Resten är ju sant. Känslorna är ju äkta.