De lena tonfallen försvann som om någon slagit av ljudet. Kvar fanns bara kärv, vardaglig snålpraktiskhet.
— Vilken Erik? fräste Maria och glasögonen blixtrade till.
— Var skulle jag göra av honom? Min lägenhet är pytteliten, soffan är redan full av baljor till syltkoket! Och dessutom måste en vuxen karl ha mat. Har du sett vad livsmedel kostar nuförtiden? Det enda jag behövde av er var maskinen!
— Så förargligt, suckade jag med spelad medkänsla.
— Men vårt erbjudande är tyvärr odelbart. Tar man någon annans egendom får man sonen på köpet, med helpension och allt. Separat leverans ingår inte.
Att vara generös med andras saker är ett säkert sätt att känna sig storslagen. Förr eller senare dyker bara den lilla detaljen upp att någon måste stå för notan.
— Vänta lite nu, lade Lars sig i från bänken och kisade slugt.
— Maria, vad var det egentligen som hände med din gamla hjälpreda?
Svärmor blängde fortfarande surt in i skärmen, men svarade motvilligt:
— Den bankar något förskräckligt när den centrifugerar. Som om det låg sten där inne och for runt. Ett fasligt dån är det.
Lars drog handen över sin grå skäggstubb.
— Sten, säger du? Det där låter ju bara som ett igensatt avloppsfilter. Något småskräp har fastnat, kanske ett mynt eller en bygel från en behå. Det är inget storverk. Man skruvar loss luckan där nere, plockar ut eländet, sköljer rent och sätter tillbaka allt igen. Och ni har hunnit arrangera en hel folkvandring för den sakens skull.
Tystnaden som följde blev pinsamt tät. Erik fick mörkröda fläckar över halsen och kinderna. Hans väldiga räddningsaktion, där han tänkt hjälpa sin mor med min egendom, höll på att rasa ihop till en billig fars inför öppen ridå.
Just då gnisslade en smutsig flyttbil in framför porten. Dörren till förarhytten öppnades och en butter chaufför med sömnbrist skriven i hela ansiktet stack ut huvudet.
— Var det ni som beställde? Lastar ni eller? Jag har nästa körning på väg in och tänker inte stå här och vänta hela dagen.
Erik trampade runt utan att komma någonstans. Först stirrade han på den packade väskan, sedan på kärran, därefter på grannen som log med illa dold skadeglädje, och till sist på mig.
— Nå, har du nu fattat ett beslut får du väl fullfölja det, uppmuntrade jag min make och njöt skamlöst av varje sekund.
— Fast rutten ändras en aning.
Jag redogjorde mycket tydligt för det nya upplägget. I stället för att frakta bort mina ägodelar till sin mor skulle Erik genast betala för den onödiga utkörningen ur egen ficka. Därefter skulle han, med samma kärra, rulla tillbaka maskinen in i lägenheten med största försiktighet, så att inget kakel i trapphuset skadades. Slangarna skulle kopplas in, maskinen skulle ställas i våg och allt skulle kontrolleras ordentligt, så att den inte stod och skakade.
När det var gjort kunde han åka hem till Maria, använda sina berömda guldhänder till att rensa hennes filter och dessutom lämna allt snyggt efter sig.
Chauffören, som uppenbarligen hade tröttnat på att agera publik åt vår familjeföreställning, tryckte ilsket på signalhornet.
— Grabben, antingen börjar vi lasta nu, eller så betalar du för bomkörningen!