Det avgjorde saken. Erik muttrade något ohörbart men tydligt oartigt, stack handen innanför jackan och fiskade fram plånboken. Att skiljas från sina egna sedlar såg nästan ut att göra ont i kroppen på honom. Den store strategen betalade dyrt för en biljett rakt in i sitt eget nederlag.
När transportbilen till slut rullade ut från gården lutade sig Lars fram med ett leende som var alldeles för vänligt för att vara oskyldigt.
— Ska jag hjälpa dig att bära upp den, granne?
— Jag klarar mig själv! fräste Erik och spände sig framför kärran. Med ett ljudligt stön försökte han få den över den höga betongtröskeln.
Det som skulle ha blivit hans pampiga segerparad förvandlades till en föreställning i ren förnedring. Resten av dagen stod han instängd i vårt trånga badrum och pustade. Det visade sig nämligen att han, när han i all hast och med stor självsäkerhet hade monterat loss maskinen, hade förstört gängorna på tilloppsslangen fullständigt. Arbetet fick avbrytas, han fick rusa till järnaffären, köpa nya delar för egna pengar och sedan, under mycket sammanbitet tigande, torka upp smutsiga pölar från klinkergolvet.
Framåt kvällen kom han tillbaka från sin mamma. Trött, oljig, sur som ättika och med en hållning som avslöjade att ryggen inte längre var hans vän. Och Lars hade förstås haft rätt in i minsta detalj.
Ur Marias gamla tvättmaskin hade Erik, med en min värdig en arkeologisk utgrävning, plockat fram en pärlemorknapp, en liten samling rostiga mynt, en böjd hårnål och den ökända metallbygeln från en behå. Efter en enkel rengöring började den åldriga apparaten gå tyst och jämnt, nästan som om den varit ett exklusivt schweiziskt urverk.
Maria försökte naturligtvis protestera över att hennes son inte hade kommit dragande med en blänkande ny maskin. Men Erik orkade bara morra dovt och vifta bort invändningarna med handen.
Hans ädla räddningsaktion slutade alltså med oväntade utgifter, en överansträngd rygg, en helg som aldrig skulle komma tillbaka och en ny, välförtjänt titel som trapphusets största underhållningsnummer.
Efter den dagen förändrades maktbalansen i vår familj på ett högst märkbart sätt. Varje gång Maria ringde och började klaga på någon apparat som lät konstigt, blinkade hotfullt eller hade en motor som enligt henne “inte alls betedde sig normalt”, och hon förväntade sig omedelbara gåvor, drog min man en tung suck och tog till sin nya standardsats:
— Mamma, kontrollera filtret först.
Min tvättmaskin står fortfarande tryggt där den ska stå. Ren, skinande och påminnande oss alla om att privat egendom faktiskt betyder något.
Och förresten, kära damer: om någon släkting plötsligt får för sig att förvalta era saker i moralens och familjekärlekens namn, slösa inte energi på långa gräl. Säg ja. Men se till att själva välgöraren följer med på köpet. Livet har lärt mig en sak: andras ägodelar vill alla gärna ha. Att ta hand om fullvuxna riddare med stora idéer är däremot märkligt nog ingen särskilt sugen på.