— Jag håller på att dö, förkunnade hon med gravröst och öppnade ena ögat på glänt. — Blodtrycket är tvåhundra över noll. Hjärtat hamrar som en tryckluftsborr. Det är du som har drivit mig till det här.
— Birgitta, sade jag och satte mig försiktigt längst ut på fåtöljkanten. — Jag har varit på banken. Var det du som skrev mitt namn på borgensavtalet?
— Skrev och skrev! Hon satte sig upp med en förvånansvärd spänst och glömde i samma sekund både dödsbädd och blodtryck. — Jag övade bara lite. Min hand darrar ju, jag är en gammal människa. Och förresten är vi familj. Vad spelar det för roll vems lilla kråka som står där?
— Det spelar ganska stor roll, svarade jag och tog fram mobilen. — Det kallas urkundsförfalskning. Brottet kan ge upp till två års fängelse. Jag har hört att man får pasta gratis där inne, så matfrågan skulle åtminstone vara löst.
Färgen rann ur ansiktet på henne tills hon nästan smälte ihop med tapeten bakom soffan.
— Du… du tänker alltså skicka din mans mor i fängelse?
— Jag? Nej då. Men banken gör det säkert med varm hand. Däremot kan jag låta bli att gå vidare, om vi kommer överens.
Birgitta knep ihop ögonen. Någonstans bakom pannan började kugghjulen gnissla i den lilla apparat som hela livet varit inställd på småbedrägerier, snyftnummer och praktisk manipulation.
— Vad är det du vill ha?
— För det första skriver du ett intyg där det framgår att skulden är din och bara din. För det andra för du över sommarstugan på Erik. Som gåva. Helst redan i morgon. Då hinner inte inkassobolag eller kronofogde lägga beslag på den. Sedan säljer vi den, betalar av lånet för din fantastiska ”Överflödets gudinna” och det som blir kvar får du leva på.
— Aldrig i livet! tjöt hon. — Det där är utpressning!
— Nej, rättade jag lugnt. — Det är krishantering. Antingen sommarstugan eller britsen. Lite som i en skolmatsal: potatismos eller makaroner, men något måste man svälja.
Hon försökte förhandla. Hon grät. Hon anklagade mig för hjärtlöshet, otacksamhet och troligen även dåligt väder. Vid ett tillfälle gjorde hon en ansats att svimma, men när jag nämnde att jag i så fall skulle hälla en hink iskallt vatten över henne, ångrade hon sig omedelbart. Laminatgolvet kunde ju ta skada.
Till slut vann förnuftet. Eller möjligen rädslan för statligt boende med låsta dörrar.
En vecka senare satt vi och skrev under papper. Sommarstugan, detta monument över misskötsel, ogräs och gamla plastmöbler, blev faktiskt såld förvånansvärt snabbt. Pengarna räckte till att lösa hennes lån för ”Överflödets gudinna”, och det blev till och med en liten summa över.
Den verkliga slutpunkten kom ändå inte där, utan vid en familjemiddag som Birgitta envisades med att ordna för att ”fira försoningen”. Det syntes lång väg att hon inte hade förlåtit någon. Hon hade bara bytt strategi.
Bordet dignade av sallader där majonnäsen hade en mer framträdande roll än grönsakerna. Själv placerade hon sig vid kortändan som en pensionerad drottning med vitlökssås som riksvapen.
— Nåväl, mina barn, började hon med len röst och höjde ett glas hemgjord likör. — Slutet gott, allting gott. Anna uppträdde naturligtvis grymt när hon berövade mig min lilla jordplätt, min försörjare och livsnerv, men jag är en klok kvinna och väljer att förlåta. Förresten, Erik, jag såg en annons häromdagen. De säljer helt unika vattenfilter med silverjoner. Bara fyrtio tusen kronor. Vattnet blir nästan heligt! Efter all den här smutsen behöver vi rena oss allihop. Anna, du kan väl betala? Som en ursäkt.
Erik satte oliviersalladen i halsen. Jag lade långsamt ner gaffeln.
— Birgitta, sade jag och log med det mest rovdjurslika leende jag ägde. — Vet du att silverjoner i för stora mängder kan orsaka argyri? Huden blir blå. Det skulle klä dig. Du kunde bli som en Avatar, fast med pensionärsrabatt.