— Nu är du spydig igen! fräste hon och putade med underläppen som ett förolämpat barn. — Jag kräver respekt! Jag är faktiskt mor! Och jag har släppt in dig i familjen!
— Det här är min bostad, påminde jag henne lugnt.
— Det spelar ingen roll! Hon slog ut med handen så häftigt att salladsskålen nästan for i golvet. — Du är skyldig att ta hand om oss. Tänk om jag har en gåva? Tänk om jag är ämnad för affärer?
— Vilken sorts affärer då? undrade Erik torrt. — Massproduktion av bekymmer?
Birgitta blev röd ända ner på halsen.
— Hur vågar du tala så till mig! Är det hon som har lärt dig? Toffel! Jag har bara velat ditt bästa! Jag försökte ordna så att vi skulle leva gott allihop! Och ni bara…
Då bestämde hon sig för att kasta in sitt tyngsta vapen.
— Om ni inte ger mig pengar till de där filtren genast, då… då flyttar jag hit! Jag hyr ut min egen lägenhet och bosätter mig i ert vardagsrum! Varenda dag ska jag lära dig, Anna, hur man sköter ett hem på riktigt!
Det blev alldeles tyst.
Hotet var inte litet. Det var av samma kaliber som en istid, en naturkatastrof och en skattehöjning på samma gång. Att bo med Birgitta skulle vara ungefär som att frivilligt låsa in sig i en bur tillsammans med en hungrig tvättbjörn med humörsvängningar och full tillgång till kastruller.
Jag sneglade mot Erik.
Han log.
Inte nervöst. Inte ursäktande. Utan brett, stilla och med en trygghet som fick mig att förstå att han sparat något till just den här stunden.
— Mamma, sade han och tog upp ett hopvikt papper ur fickan. — Jag har fått jobb. Erbjudandet kom i dag. Huvudansvarig projektingenjör. Lönen är… ja, betydligt högre än något du föreställt dig.
Birgittas ögon tändes som två strålkastare.
— Min pojke! utbrast hon, och ilskan förvandlades på en sekund till sirap. — Jag visste det! Mitt eget blod! Nu ska vi äntligen få det bra. Vi köper filtren, en ny soffa och kanske en päls åt mig också…
— Nej, mamma, avbröt Erik henne.
Hon stelnade mitt i sin framtidsvision.
— Vad menar du med nej?
— Jag menar nej. Anna och jag har pratat igenom det. Vi ska köpa en större lägenhet och ta bolån. Tills dess gäller sparläge. Inga onödiga utgifter.
— Men… hur då?
— Precis så. Och förresten, eftersom du numera är så inne på energier, aura och högre frekvenser, har vi kommit fram till att materiella saker bara skulle skada dig. Pengar är låg vibration, mamma. Vi vill ju inte förstöra din karma.
— Vad är det för trams?! Hon kipade efter luft. — Vilka vibrationer? Ge mig pengar!
— Tyvärr, sade Erik och lyfte hjälplöst på händerna. — Anna är min ekonomichef. Alla ekonomiska beslut går via henne.
Birgitta vände sig långsamt mot mig.
Hennes ansikte såg ut som en hopknycklad femhundralapp som en betalautomat vägrat ta emot.
— Du… väste hon.
— Jag, sade jag och tog sista klunken av saften, investerar bara i projekt med framtid. Och du, kära svärmor, är en riskfylld tillgång. Giftig portfölj, hög exponering, noll avkastning.
Det har gått ett halvår sedan den middagen.
Erik trivs utmärkt på sitt nya arbete, och ja, vi har faktiskt köpt en större lägenhet. Birgitta då? Hon ringer ungefär en gång i månaden, suckar tungt över livets orättvisor och berättar hur otacksamma människor kan vara. Men hon ber inte längre om pengar.
Hon verkar ha förstått att banken ”Sonen och Svärdottern” har dragit in hennes kredit.
För inte så länge sedan fick jag dessutom höra att hon börjat jobba som portvärd. Själv påstår hon att hon gör det för att ”träffa folk” och ”ha något meningsfullt att fylla dagarna med”.
Men vi vet ju sanningen.
Nu får hon hålla koll på vem som går in, vem som går ut, vem som får besök och vem som kommer hem för sent. Det är i princip hennes drömjobb: att lägga näsan i andras liv — och den här gången får hon till och med betalt för det.