Jag skrev under kvittot och provade dörren en gång till, bara för att känna att den verkligen gick i lås.
Flyttlådorna kom efter ungefär fyrtio minuter. Jag vek ner hans tröjor, jeansen, skjortorna han kallade ”möteskläder”, träningsskorna och allt tekniskt krafs i separata högar. Varje låda fotograferade jag innan jag stängde den, och sedan skrev jag med tjock märkpenna på sidorna: ”Erik. Personliga saker.”
Innan dess hade jag ringt hans mamma.
— Eva, hej. Det är Sara. Erik hämtar en del av sina saker i dag. Resten kan en flyttfirma köra i morgon. Om det passar er kan jag skicka lådorna hem till dig.
— Sara, har ni bråkat? Ett förhållande kräver arbete…
— Det där tänker jag inte diskutera. Kan du ta emot kartongerna före sex?
Det blev tyst en sekund.
— Okej. Kom med dem.
Sedan dök Anna upp med kassar, choklad och en rulle svarta sopsäckar.
— Vad ska jag säga när han kommer? frågade hon och ställde ifrån sig allt i hallen.
— Så lite som möjligt. Inga ”varför”, inga ”men hur tänkte ni”. Han får tjugo minuter att ta det viktigaste. Resten går med flyttfirman i morgon.
— Han kommer försöka pressa dig.
— Jag vet. Jag är beredd.
Klockan sex slog jag på mobilen igen. Där låg flera meddelanden från Erik och ett missat samtal från hans mamma. Jag ringde inte tillbaka.
Han kom tio minuter före sju. Av gammal vana tryckte han ner handtaget direkt. Dörren gav inte efter.
— Vad fan har du gjort? Bytt lås? Hans röst steg redan ute i trapphuset. — Öppna.
— Jag öppnar.
När han klev in fick han syn på kartongerna.
— Vad är det här?
— Dina saker.
— Sara, allvarligt. Jag sa ju att vi skulle prata i kväll.
— Det gör vi. Här är läget: nycklarna till den här dörren är inte dina längre. Du sover inte här i natt. Du ville ha tydlighet. Varsågod. Det är du som flyttar.
— Jag flyttar ingenstans.
— Jo. Lägenheten är min. Räkningarna står på mig. El, nät, allt annat också. Din åtkomst till mina konton är borttagen. Behöver du någonstans att bo får du hyra ett rum, åka till din mamma eller gå till Maria.
— Är det här utpressning? Jag var ju ärlig mot dig!
— Nej. Det här är följder.
— Sara, vänta. Han höjde handen som om han ville bromsa rummet. — I morse var jag stressad. Ultimatumet var dumt. Men du är inte helt oskyldig heller. Du är alltid upptagen. Maria är… varm. Hon lyssnar.
— Stopp. Där slutade det vara intressant. Du har tjugo minuter på dig att plocka ihop det du behöver i kväll. I morgon klockan elva kommer flyttfirman. Resten körs hem till din mamma. Det är redan ordnat.
— Du är grym.
— Nej. Jag är konkret.
— Om jag bara sover på soffan till i morgon då?
— Nej.
— Så du kastar ut mig på gatan?
— Du har alternativ. Jag kastar inte ut någon. Du kommer gå härifrån själv.
Han vände sig mot Anna.
— Och du tänker bara stå där och tiga?
— Jag är här för Saras skull, sa Anna lugnt. Och för att det ska vara tyst.
Erik svarade inte. Han började packa i en av lådorna: träningsskor, laddare, papper. Nycklarna lät han ligga kvar.
— Du ger mig nya sen?
— Nej.
— Vi får väl se vem som hör av sig till vem, muttrade han, ryckte åt sig lådan och gick.
Jag stängde dörren efter honom.
Vardagar utan honom
— Andas, sa Anna. Och försök få i dig något.