— Jag fick ner en banan.
— En banan räknas knappt som mat, men okej. Ring om det är något. Kommer du klara natten själv?
— Ja.
När Anna hade gått kopplade jag bort vår smart-tv från Eriks konto, samlade ihop alla hans burkar med kosttillskott i en separat påse och ställde ut den på balkongen. Lägenheten blev märkligt stilla. Ingen som for runt och ropade efter strumpor, laddare eller något annat han själv lagt ifrån sig.
Nästa morgon började med kaffe, jobbchatten och avstämning av rapporter. Vid nio ringde jag bostadsrättsföreningen.
— Hej. Jag vill byta portkoden. Jag kommer förbi i morgon med legitimation.
Erik skrev: ”Det där i går blev för mycket. Vi måste prata.”
Jag svarade: ”Vi har redan sagt allt.”
Han ringde. Jag lät det gå fram. Strax efter kom ett nytt meddelande: ”Jag har ingenstans att sova. Jag kan inte vara hos Maria, hon har katt och jag är allergisk.”
Jag skickade adressen till ett billigt hotell och några annonser på rum från Blocket. Till svar fick jag tre frågetecken. Då slog jag på stör ej.
Flyttkillarna kom vid elvatiden. Jag fyllde i fraktsedeln: mottagare Erik, adress hos hans mamma. Sedan ringde jag Eva.
— Lådorna kommer dit runt sex.
Hon suckade tungt.
— Jaha. Okej.
Vid lunch gick jag till föreningens expedition och ordnade med koden. Hemma skurade jag golven och stängde av den automatiska påfyllningen som var kopplad till hans nummer. Punkt för punkt. Allt enligt listan.
På kvällen skrev hans mamma: ”Sara, kvinnor behöver vara kloka. Pojkar kan vara hetsiga ibland.”
Jag svarade: ”Han har inga nycklar. Portkoden är bytt. Hans saker finns hos er.”
Där tog samtalet slut.
Det där med ”börja inte” fungerade inte längre
En vecka senare stod han utanför huset med en Ica-kasse i handen.
— Sara, kom igen. Jag hyr ett rum i Uppsala för fyratusenfemhundra i månaden. Grannen kör taxi och smäller i dörrarna mitt i natten. Vi börjar om. Jag har fattat allt nu. Det är slut med Maria.
— Sedan när?
— I går.
— Och innan dess, var sov du då?
— Hos kompisar. Börja inte nu…
— Ser du? Jag vill inte leva mer i det där. ”Börja inte.” ”Jag berättar sen.” ”Du måste stötta mig.” Jag vill ha respekt. Tydliga regler. Morgnar utan ultimatum.
— Jag gjorde fel. Jag var en idiot.
— Du är vuxen. Ett misstag är när man svänger åt fel håll. Det här var ett val.
— Det är inte lätt för mig heller. Jag betalar försäkringen på bilen, jag sålde konsolen, jag snålar på maten. Fattar du vad allt kostar?
— Ja, jag fattar. Jag räknar också. Jag har bokat tid hos psykolog, sju hundra per gång. Simkortet har blivit dyrare. El, avgift och allt annat ligger på mig. Vi är båda vuxna. Skillnaden är att jag inte längre är din fru.
— Kan vi låta bli att dra in myndigheter? Vi bor bara isär ett tag och ser vad som händer.
— Nej. Vi skickar in ansökan till tingsrätten. Lugnt och utan drama. Sedan går vi vidare och avslutar det här ordentligt.
— Okej. Kan jag hämta några saker till?
— Skriv till Anna. Hon har koll på allt.
— Det var hon som hetsade upp dig, eller hur?
— Erik, det var ditt eget ultimatum som gjorde det.