Nästa morgon kom han förbi igen. Trodde du verkligen på allvar att det var jag som skulle packa ihop och lämna min egen lägenhet?
— Jag trodde att du skulle vara klokare än så.
— Klokhet är inte samma sak som att stå ut hur länge som helst. Nu räcker det. Jag har saker att göra.
— Jag tror ändå att du kommer tillbaka.
— Det gör jag inte.
Han ryckte på axlarna och gick. Jag bar ut soporna och tog hissen upp igen.
Där det vanliga livet börjar
En månad senare skickade vi in handlingarna till tingsrätten. Ytterligare en månad gick, och sedan hade vi beslutet om skilsmässan i handen. Inga scener. Inga tårar i korridoren.
— Får jag krama dig? frågade han där ute.
— Nej.
— Du har blivit annorlunda.
— Nej. Jag har bara hamnat rätt.
Han sa hej då och försvann.
På jobbet kallade chefen in mig till sitt rum.
— Sara, skulle du kunna ta ansvar för budgetdelen under två månader? Det blir ett tillägg på lönen och du får friare arbetstider.
— Ja, det kan jag.
Jag köpte en ordentlig dammsugare, flyttade om böckerna precis som jag själv ville ha dem och bokade en hantverkare som fixade garderoben. Robotdammsugaren fick ett schema. Hemmet blev tystare, rakare, enklare. Inget överflödigt. Och framför allt inga fler rop om: ”Älskling, var är mina strumpor?”
En kväll fick jag ett meddelande från Erik: ”Grattis på födelsedagen.” Jag tittade på kalendern. Min födelsedag var först om två månader.
”Vems?” skrev jag.
”Marias, förlåt”, svarade han.
Jag stängde av mobilen.
Några veckor senare sprang vi på varandra i mataffären. Han stod framför hyllan med snabbnudlar och såg ut som om valet av smak var en livsavgörande fråga.
— Hej. Hur är det? frågade han.
— Bra. Jag jobbar. Själv?
— Rummet är väl inte direkt fantastiskt, men jag klarar mig. Grannen sätter på musik klockan sex på morgonen. Med Maria blev det inget. Och… förlåt.
— Okej. Lycka till.
— Tack.
Jag tog keso, gurka och pasta och gick hem.
När jag kom in skrev jag till Anna: ”Jag är faktiskt rätt duktig.”
Hon svarade: ”Väldigt.”
Senare ringde hon videosamtal.
— Hur känns det? frågade hon.
— Som om jag äntligen har börjat räkna rätt.
— Där ser du. Vardagen ger den mest ärliga återkopplingen.
— I morgon har jag dessutom intervju för ett seniorprojekt inom redovisning. Och jag har anmält mig till simhallen. De hade kampanj, morgonkort för 600 kr. Jag tänker gå före jobbet. Och affischen i vardagsrummet ska flyttas, den hänger snett. Men det blir ingen renovering.
— Allt utom renovering, skrattade Anna. Affischen får du flytta. Gå och lägg dig nu.
— Jag gör det.
En månad senare kom det slutliga pappret. Jag ringde mamma.
— Mamma, nu är det klart.
— Du är stark. Kom i helgen, jag bakar paj.
— Jag kommer.
Vid porten stod en kille och en tjej och grälade vänligt om vem som skulle bära kassarna. En helt vanlig liten scen. Jag gick upp. Affischen hängde rakt på väggen, robotdammsugaren surrade över golvet och i garderoben fanns bara mina kläder. Erik hörde inte av sig längre. Ibland dök han upp i den gemensamma fotbollschatten. Själv hade jag simhallen, jobbet och helgerna hos mamma.
Det var bara en sak han aldrig hade räknat med: man måste inte förlåta och flytta ut. Man kan sätta punkt och stanna kvar. Ett tydligt, vanligt slut. Och för mig räckte det alldeles utmärkt.