Anna kunde inte låta bli att dra på munnen, men leendet var hårt och hånfullt. Under andra omständigheter hade hon kanske behärskat sig bättre, kanske valt tystnad och värdighet. Nu var det inte hon som talade först, utan den förolämpning som hade slagit rot djupt inom henne. Hon tänkte inte låta Eriks svek passera utan ett ord.
Det räckte alltså inte med att han hade hittat någon annan. Han hade dessutom ljugit, länge och medvetet. Hade han gått runt och jämfört dem? Värderat vem som passade honom bäst? Om han hade sagt sanningen från början hade hon kanske till och med kunnat tycka synd om honom. Men den tiden var förbi.
Vid det här laget hade en tanke vuxit sig tydlig i hennes huvud. Hon ville ge honom en läxa. En sådan som han aldrig skulle glömma. Han skulle förstå att kvinnor inte var dumma, att de kunde tänka, se igenom lögner och försvara sig när det behövdes. Anna var åtminstone en sådan kvinna.
— Varför säger du ingenting? frågade Erik misstänksamt. Vad är det du sitter och funderar ut?
— Jag ger dig en chans att tänka själv, svarade Anna lugnt. Har du kommit fram till något än? Eller måste jag förklara allt för dig som för ett barn?
Hon hade ingen lust att vara vänlig mot den man som hade svikit henne och dessutom, bakom hennes rygg, gjort narr av henne på det grymmaste sätt. Hon talade till Erik precis så som han förtjänade. När hon såg honom i ögonen fanns det inte längre något leende kvar.
Och han förstod det. Anna hade varit lojal mot honom. Hon hade tagit hand om honom, planerat deras gemensamma framtid och trott på dem. Det var tur att hon i tid hade börjat ana vart allt var på väg, så snart de första varningssignalerna dök upp. Tur att hon hade hållit ett visst avstånd. Tur att hon inte hade hunnit bära hans barn. Annars hade allt blivit både svårare och oändligt mycket mer smärtsamt.
— Förklara då, om du nu anser att jag är så korkad att jag inte begriper det uppenbara.
— Gärna, sade Anna och reste sig från soffan. Hon gick bort till fönstret och stannade där. Det här är inte bara din lägenhet, min käre make. Den räknas som gemensam egendom, eftersom du köpte den medan vi redan var gifta. Jag tänker inte flytta härifrån förrän allt har delats upp enligt lagen.
Erik blev röd i ansiktet av ilska. Hans händer knöts, ögonen smalnade. Han hade trott att han gift sig med en enkel och godtrogen flicka, men Anna visade sig vara betydligt listigare än han hade räknat med. Tänkte hon verkligen försöka beröva honom bostaden, den han ansåg sig ha slitit för med blod, svett och sömnlösa nätter?
— Du har inte lagt in en enda krona i den! Det blir lätt att bevisa! fräste han.
Anna log bara svagt och nickade. Hon hade redan talat med en jurist. Först efter att ha fått juridisk rådgivning hade hon bestämt sig för hur hon skulle agera. Och nej, det skulle inte bli så enkelt för Erik att bevisa att hon inte på något sätt hade bidragit till köpet.
I de flesta fall såg domstolen till helheten och delade egendom som förvärvats under äktenskapet lika mellan makarna, oavsett vem som påstod sig ha betalat mest.
Erik hade begått ett allvarligt misstag när han köpte lägenheten på det sättet. Han hade kunnat ordna allt före bröllopet, om han nu varit så angelägen om att skydda den. Men av någon anledning hade han skjutit upp det. Nu hade han fastnat i en fälla han själv hade gillrat.
— Försök gärna, sade Anna stilla. Jag tänker inte hindra dig från att kämpa för det du tror är ditt. Men jag har också rätt att kräva det som lagen ger mig rätt till. Och tills domstolen har fattat sitt beslut kommer jag inte att flytta någonstans.
Hon vände sig långsamt mot honom.
— Så det vore klokast att du väntar med att låta din nya älskling flytta in. Annars kan det lätt sluta mycket obehagligt.