Där gick han omkring och arbetade i timmar. Han brukade be mig följa med, men efter några sådana besök i sommarstugan satte jag ner foten och vägrade åka dit igen. Maria förvandlades så fort vi kom fram till en riktig husgeneral. Hon delade ut order, muttrade över allt och hittade fel i minsta lilla detalj. Till slut kom jag fram till att det var betydligt lugnare att stanna hemma, och jag slutade följa med. Själv bjöd jag inte heller hem Maria särskilt ofta.
På senare tid hade känslan vuxit sig allt starkare i mig att jag kom på andra plats i Eriks liv. Hans band till sin mamma hade inte blivit svagare bara för att han gift sig. Tvärtom verkade Maria nästan vilja pröva hur mycket jag tålde. Varenda helg ringde hon sin son och hittade på nya ärenden åt honom, som om han fortfarande stod till hennes förfogande.
— Erik måste komma förbi och köpa med sig melon, tomater och paprika åt mig. Jag tänker göra grönsaksröra, meddelade hon en gång.
— Grönsaksröra med melon? Det var ett originellt recept, kunde jag inte låta bli att säga syrligt.
— Försök inte vara lustig. Röran görs på tomater och paprika. Melonen vill jag äta medan den fortfarande är i säsong. Eller menar du att jag själv ska släpa hem allt det där tunga? Frukterna är ju enorma nu.
Självklart var det Erik som skulle betala inköpen också. Att hon skulle ersätta honom nämndes aldrig. Och detta trots att Maria mycket väl visste att vi sparade till en bil.
Bilen var något både jag och Erik längtade efter. Vi hade bestämt oss för att skjuta upp planerna på att köpa en egen bostad med lån. En bil skulle inte bara göra resorna till arbetet kortare, den skulle också ge oss möjlighet att under den varma delen av året åka ut till skogar och sjöar och faktiskt få njuta av naturen.
Utan eget fordon var allt sådant besvärligt. Att ta sig till avlägsna platser med taxi eller kollektivtrafik blev dyrt, krångligt och opraktiskt. Med en egen bil skulle vi kunna bestämma själva. Vi kunde köra iväg, vila, grilla något enkelt och sedan åka hem när vi kände för det.
Dessutom tog det Erik två timmar att komma till jobbet med buss och annan kollektivtrafik. Han var tvungen att stiga upp redan vid fyra på morgonen, eftersom bussarna gick efter ett strikt schema. Med bil hade han kunnat sova nästan två timmar längre. För oss var bilen därför ingen lyx, utan snarare något som skulle göra vardagen mänsklig. I ett helt år hade vi lagt undan pengar varje månad till det efterlängtade köpet.
— Ni borde ha ordnat med en egen lägenhet först! Ni bor i andra hand och betalar någon annans boende! brukade Maria utbrista upprört.
Varje gång försökte jag lugnt förklara varför bilen kom först.
— Maria, Erik och jag har redan pratat igenom det här. Först köper vi bil, sedan tar vi tag i bostaden, och först därefter kan vi börja planera barn. Förresten kommer en bil att behövas ännu mer om vi får barn.
— Barn? Ni kan väl åtminstone skaffa ett först. Ni har varit gifta i två år och har inte ens lyckats skaffa ett husdjur, svarade hon missnöjt.
Min semester närmade sig, och tillsammans med ledigheten hade jag blivit lovad en rejäl bonus för ett helt års samvetsgrant arbete. Visst drömde jag om havet också, det ska jag inte förneka, men tanken på att äntligen kunna köpa bilen gjorde mig ännu gladare. I september skulle vi ju kunna åka ut och plocka svamp.
Jag såg det framför mig: en guldbrun höstskog, vi två med flätade korgar i händerna, medan vi tyst letade efter stora ljusa kremlor, bruna smörsoppar och små svampar som vuxit fram vid gamla stubbar. Jag fantiserade, planerade och berättade ivrigt allt för Erik.
— Och vi måste väl sova över där ute medan nätterna fortfarande är varma? frågade jag honom. — Vi har ju ett tält som bara har legat oanvänt i flera år. Nu skulle det äntligen komma till nytta. Vi rostar marshmallows över elden, kokar te med doft av tallbarr och ligger sedan under filtarna och tittar upp mot stjärnhimlen.