som en besatt människa, sparat varenda krona och nekat mig själv nästan allt. Allt för bilen som jag trodde att vi skulle köpa redan i morgon. Och nu står du här och säger att du har gett bort allt till din mamma, kvinnan som inte tål mig och aldrig missar en chans att trycka ner mig.
— Anna, snälla, försök lugna dig, bad Erik lågt.
— Du måste skämta. Jag är hur lugn som helst, kall som snön i Sälen. Packa dina saker och åk hem till henne. Jag vill inte se dig här längre. Hyran för den här månaden har dessutom jag betalat, så du kan gå på en gång.
Erik försökte inte ens säga emot. Han samlade ihop sina kläder, tog det nödvändigaste och försvann ut genom dörren. När den slog igen ringde jag mina föräldrar. Jag grät så häftigt att orden knappt gick att förstå, men till slut fick jag fram vad Erik hade gjort. Mamma satte på högtalaren så att pappa också skulle höra.
— Lilla vän, gråt inte, sade pappa med den där fasta rösten som alltid fick mig att känna mig trygg. — Din mamma och jag finns fortfarande här. Vi arbetar båda två, vi är friska och vi har lagt undan pengar. Du vet hur försiktiga vi alltid har varit. Det verkar som om de pengarna behövs nu. Vi köper bilen åt dig, och din bonus kan du använda till semestern. Är det överenskommet?
— Pappa, jag kan inte ta emot en sådan summa av er… började jag.
— Jo, det kan du. Din födelsedag är visserligen först i vinter, men se det här som en tidig present. Så är det bestämt.
När samtalet var slut satt jag kvar med telefonen i handen och hade svårt att ta in vad som just hade hänt. Mina föräldrar var verkligen av guld. Trots allt skulle jag få min bil. På lördagen stod pappa och jag hos bilhandlaren och betalade handpenningen på en ny, svensk modell. Körkort hade jag redan, så jag kunde köra därifrån själv.
På måndagen lämnade jag in ansökan om skilsmässa. Det Erik hade gjort gick inte att ursäkta. Jag ville inte förlåta honom, och även om jag hade försökt hade jag nog inte klarat det. Sveket var för stort. Han hade tagit våra gemensamma besparingar, pengar jag offrat ett helt år för, och lämnat dem till sin mamma utan att ens fråga mig.
Eftersom vi varken hade barn eller något större gemensamt att dela upp gick skilsmässan snabbt. När allt var klart kände jag mig märkligt lätt, nästan viktlös, som om någon hade öppnat en bur och släppt ut mig. Kort därefter följde jag med på en paddlingstur längs en strid älv. Gruppen bestod av glada människor från stan som längtade efter äventyr bland forsar, skogar och mjuka bergsryggar. Under två veckor vilade jag både kroppen och själen. Kroppen blev så utmattad att jag om kvällarna bara kröp ner i sovsäcken och somnade direkt. Men varje morgon vaknade jag klar i huvudet, stark och redo att ta mig an världen igen.
När jag kom tillbaka till stan satte jag mig i bilen och körde ut för att plocka svamp. Precis som i drömmen jag haft före bilköpet vandrade jag genom en gammal tallskog där stammarna knarrade svagt i vinden. De väldiga träden sträckte sina mörka, doftande barrkronor mot en djupblå hösthimmel. Korgen blev snabbt tung; den var mer än halvfull av fasta, kritvita kremlor och slemmiga smörsoppar med mörka, fuktiga hattar. Från tidig morgon till solnedgång gick jag där och glömde allt annat.
Den röda solen sjönk till slut bakom kullarna i fjärran. Jag satt på en filt bredvid bilen, med svampkorgen intill mig, och kände ingen längtan hem. Helst ville jag stanna kvar och bli en del av den stora, uråldriga skogen. Men kylan började krypa in under tröjan, och några varmare kläder hade jag inte tagit med mig. Det fanns inget annat att göra än att åka tillbaka.
Den smala vägen låg mörk och öde framför bilen. I strålkastarljuset virvlade nattfjärilar och små insekter undan när jag körde förbi. Jag slog på musiken och lät favoritbandets låtar fylla kupén. Medan milen rullade under hjulen tänkte jag på Erik och förstod allt tydligare att separationen hade varit rätt. Vi var för olika. Han var för bunden till sin mamma och alltför ovillig att ta hänsyn till vad jag ville och behövde. Förr eller senare hade vårt äktenskap ändå gått sönder. Kanske var det till och med bättre att det skedde nu, efter att han gett bort våra besparingar till henne. Jag visste redan då att jag aldrig skulle ångra mitt beslut, och livet skulle senare bevisa det för mig mer än en gång.