De hade kunnat komma överens om villkoren i lugn och ro, åtminstone i teorin. Men hur skulle man kunna föra ett förnuftigt samtal när hjärtat kändes som om det slitits sönder och kränkningen brände så starkt att hon helst hade velat sjunka ihop och gråta högt? Anna älskade Erik. Just därför gjorde det så ont att förstå att känslorna kanske inte besvarades på samma sätt – och att Maria…
För Anna hade Maria nästan blivit som en mor. Hon hade litat på henne, känt tacksamhet över att svärmodern tagit emot henne så varmt och alltid verkat stå på hennes sida. Inte i sin vildaste fantasi hade hon kunnat föreställa sig att samma kvinna skulle tala så om henne när hon inte hörde.
Innerst inne hade Anna burit på en försiktig glädje över att hon äntligen fått en riktig familj, en plats där hon var behövd och omtyckt. Nu föll den bilden sönder. Vad var en familj värd, om man log mot varandra vid bordet men klagade bakom stängda dörrar?
Utan ett ljud lämnade hon Marias lägenhet. Sakerna hon egentligen kommit för att hämta blev kvar; hon mindes dem inte ens. På vägen hem malde tankarna vidare. Hem. Kunde hon fortfarande kalla deras lägenhet för det? Om Erik hade beklagat sig över henne för sin mamma betydde det ju att han redan funderade på hur han skulle slippa henne. Anna såg ingen annan möjlighet än att börja förbereda sig på det som kanske ändå var oundvikligt.
När Erik kom hem från jobbet den kvällen försökte hon låta vanlig. Hon frågade snabbt hur dagen varit och om allt var bra, men han viftade bara undan frågorna, mumlade något om trötthet och sa att han ville lägga sig.
— Så det är så här det ska vara nu? Du tänker stänga mig ute? viskade Anna för sig själv.
Hon hade nästan föredragit att han sagt sanningen rakt ut, hellre det än denna tystnad som lade sig mellan dem som en vägg. Nästa morgon dukade hon fram frukost och bestämde sig för att inte skjuta upp samtalet längre. Hon skulle fråga honom öppet vad han var missnöjd med i deras äktenskap.
— Vad är det du pratar om? När har jag sagt att något inte passar mig? Allt är ju bra. Jag är nöjd, Anna. Sluta hitta på saker och lägga dina egna rädslor på mig. Jag känner inte igen dig så här. Ärligt talat gör du mig obehagligt överraskad, sa Erik och reste sig hastigt från bordet.
På kvällen kom han hem med blommor. Han bad om ursäkt och förklarade att om hans sätt fått henne att tro att något var fel, så ville han rätta till det. Anna bad honom då, lugnt men allvarligt, att alltid vara ärlig mot henne. Om det fanns problem skulle de tala om dem själva, som man och hustru, och inte dra in Maria i deras relation.
— Har mamma sagt något om dig? frågade Erik förbryllat. Jag kan inte minnas att jag klagat. Konstigt. Jag får fråga vad hon egentligen har fått för sig.
— Nej, gör inte det, avbröt Anna honom. Jag ber dig bara att vara uppriktig mot mig. Om du blir trött på vårt liv tillsammans, säg det då. Gå inte runt och svälj allt tills det växer till något stort. Missnöje måste uttalas i tid, annars blir äktenskapet till slut en börda i stället för ett stöd.
Erik lovade att han skulle vara rak mot henne. Ändå släppte inte oron taget om Anna. Han betedde sig märkligt. Ibland gick han undan för att prata i telefon, och efteråt såg han spänd ut, nästan skyldig. Samtalet mellan Maria och hennes väninna fortsatte dessutom att eka i Annas huvud. Svärmodern hade uppenbarligen klagat på henne. Även om Anna inte hört varje ord gick tonen inte att misstolka, och sådant uppstår inte ur ingenting.
Ovissheten höll på att äta upp henne. Det fanns nästan inget värre än att inte veta vad som väntade. När morgondagen låg dold bakom dimma blev till och med andningen tyngre. Erik upprepade att han älskade henne och att allt mellan dem var bra, men hans rastlöshet försvann inte. Anna försökte gång på gång förstå vad som dolde sig bakom den. Om allt verkligen var som han sa, då måste orsaken finnas hos Maria.