Kanske var det Maria som påverkade honom, kanske försökte hon långsamt vända honom mot sin egen hustru.
När Maria några dagar senare kom på besök klarade Anna inte längre av att tiga. Orden hade legat och bränt inom henne så länge att de till slut måste ut. Hon såg sin svärmor rakt i ögonen och ställde frågan utan omsvep:
— Kom du hit med pengar för att jag skulle lämna din son i fred?
Maria spärrade upp ögonen.
— Pengar? Vilka pengar pratar du om? Vad är det där för något att säga? Varför i all världen skulle jag betala dig för att du skulle lämna Erik i fred?
Hennes förvåning verkade äkta, nästan så äkta att Anna för ett ögonblick kom av sig. Det var som om Maria aldrig hade yttrat de där orden i telefonen. Men Anna hade burit på misstanken för länge. Om hon fortsatte att svälja allt skulle det bara växa till något ännu mörkare.
— Det är precis det jag själv vill förstå, svarade hon lågt men stadigt. Jag orkar inte låtsas längre. Ju längre jag går omkring med det här, desto tyngre blir det. Jag hörde ert telefonsamtal. Jag kom förbi för att hämta några saker och trodde att du var på arbetet. Jag hade ingen aning om att jag skulle få höra något sådant. Du sa att din son hade det svårt med en kvinna som jag, att du ville ge pengar för att bli av med henne. Därför frågar jag nu: är det därför du kom?
Maria skakade långsamt på huvudet. Sedan drog hon efter andan, log svagt och satte sig bredvid Anna i soffan. Hon tog Annas hand mellan sina, inte hårt, men med en värme som fick Anna att bli osäker på sin egen rädsla.
— Men kära du, det handlade inte om dig. Hur kunde du ens tro det? Jag tycker om dig som om du vore min egen dotter. Det vet du väl? Erik älskar dig, och det gör han på riktigt. Samtalet gällde en helt annan kvinna. Hon heter Sara. Erik har väl berättat att han, innan ni träffades, en gång var nära att gifta sig? Han fick reda på att hans fästmö samtidigt träffade andra män, och då bröt han allt. Nu har hon dykt upp igen. Antagligen letar hon efter någon ny att haka fast vid, men tills vidare har hon tydligen bestämt sig för att plåga min son igen och göra hans liv besvärligt.
Maria fortsatte, och ju mer hon berättade, desto mer föll bitarna på plats.
— Hon hotar med att söka upp dig och fylla ditt huvud med lögner. Hon ger honom knappt någon ro. Nästan varje dag väntar hon i närheten av hans jobb, trots att han inte vill ha något med henne att göra. Hon har klamrat sig fast vid honom som om hon inte förstod ett nej. Det är därför Erik har varit så nervös. Han vill inte oroa dig med något som egentligen inte betyder någonting, och han vill framför allt inte att den där besatta människan ska komma i närheten av dig. Jag tänkte erbjuda henne pengar för att få henne att försvinna, men Erik förbjöd mig. Han sa att om hon inte slutar kommer han att vända sig till polisen.
Anna sjönk tillbaka som om luften äntligen fick plats i bröstet igen. En lång, skakig suck lämnade henne. Hur mycket hade hon inte hunnit fantisera ihop? Hon hade redan sett ett uppbrott framför sig, redan börjat föreställa sig ett liv utan sin man, som om allt varit förlorat. Och ändå hade verkligheten varit något helt annat än de bilder som hennes rädsla hade målat upp.
När hon och Maria hade rett ut allt bad Anna om ursäkt. Hon erkände att hon dragit förhastade slutsatser av några lösryckta meningar, och att hon borde ha frågat i stället för att låta tystnaden förvandla misstanken till sanning. Hon lovade både Maria och sig själv att hon inte skulle göra så igen. Om något skavde, skulle hon tala öppet om det. Hon skulle inte längre gömma sina frågor inom sig tills de blev större än livet självt.
Samma kväll berättade Anna för Erik att hon visste om Saras återkomst. Hon försökte lugna honom och försäkrade honom om att ingen främmande kvinna kunde säga något som fick henne att tvivla på honom. Erik hade hoppats kunna lösa allt utan dramatik, men till slut blev han ändå tvungen att kontakta polisen för att få stopp på trakasserierna och hoten från en människa han för länge sedan lämnat bakom sig.
Sara försvann snart från deras vardag och flyttade till en annan stad. Hon ställde inte längre till problem. För Anna och Erik blev prövningen i stället något som band dem hårdare samman. Anna glömde aldrig vad som hänt. Hon lärde sig att frågor måste lyftas fram i ljuset, inte gömmas i hjärtats mörka vrår, där tvivel annars alltför lätt slår rot.