Hon skulle dessutom kunna tjäna pengar på att hyra ut sin egen bostad.
Det enda som återstod var alltså att jag skulle byta adress, leta upp en ny lägenhet, packa ner mitt liv i kartonger och bygga upp en vardag någon annanstans.
Och allt detta skulle ske tack vare min lägenhet.
– Byrån kan ni låta stå som den gör, sa jag. – Ingen har godkänt att du flyttar in här.
Erik rynkade pannan.
– Vad menar du att jag ska göra då? Ska jag hyra något när den här lägenheten finns?
– Den finns hos mig, Erik. Inte hos dig.
– Jag har bott här i sju år.
– Det har jag inte glömt.
Maria blandade sig genast i.
– Ingen försöker ta något ifrån dig. Det går väl att skiljas på ett anständigt sätt. Erik har det bättre här, och för mig är det också praktiskt. Du är ung, du kan säkert hitta något fint.
– Så en anständig skilsmässa betyder alltså att ni får bekvämligheten, medan jag får flytten.
Maria stoppade irriterat ner måttbandet i väskan. Innan hon gick sa hon till sin son att de skulle prata igenom allt i lugn och ro senare.
Med mig tänkte hon uppenbarligen inte diskutera någonting mer.
Två dagar senare skickade Erik en länk till mig. Det var en annons på en liten lägenhet i en annan del av stan.
Under länken hade han skrivit:
”Titta på den här. För dig ensam räcker den gott.”
Jag öppnade bilderna.
Det var en helt vanlig bostad. Ett rum, ett kök och en liten hall. Jag började kontrollera avståndet till kollektivtrafiken och försökte föreställa mig var mitt skrivbord skulle få plats.
Samma kväll letade jag fram ytterligare några alternativ.
I efterhand har jag svårt att förstå varför jag ens började. Kanske är det så att när två människor under flera dagar beter sig som om allt redan vore bestämt, blir det märkligt lätt att själv börja leta efter ett sätt att anpassa sig till deras beslut.
När Erik såg bostadsannonserna i min telefon märktes det hur han slappnade av.
– Ser du, sa han. – Det finns ju helt okej alternativ. Man får bara inte låsa sig vid ett enda område.
Jag såg på honom.
Själv vägrade Erik bestämt att lämna området av precis samma skäl: han var van vid att bo där.
Den motsägelsen verkade inte ens nå honom.
Dagen därpå stängde jag ner annonserna och tog fram handlingarna till lägenheten.
Köpeavtalet hade legat bland mina andra papper i flera år. Jag behövde inte läsa det varje vecka för att minnas när jag hade köpt bostaden.
År 2015.
Vi gifte oss 2019.
Samma dag tog jag juridisk rådgivning och frågade hur jag skulle gå vidare. Det viktiga beskedet var enkelt: ansök om skilsmässa utan dramatik, ha alla dokument i ordning och börja inte lösa saker på eget bevåg. Om Erik inte ville flytta frivilligt fick frågan hanteras på korrekt väg.
Det räckte för mig.
När jag kom hem raderade jag alla sparade annonser.
På kvällen frågade Erik själv:
– Nå, hittade du något som passade?
– Ja.
Han spetsade genast öronen.
– I vilket område?
– Det här.
– Jag förstår inte.
– Jag stannar här. Det är du som får börja leta efter en ny lägenhet nu.
Erik stirrade på mig i flera sekunder.