– Menar du verkligen det där?
– Ja.
Han sköt stolen bakåt så att benen skrapade mot golvet.
– Och vart är det tänkt att jag ska ta vägen?
– Öppna bostadsannonserna och välj något.
– Anna, jag har bott här i sju år. Jobbet ligger nära, hela min vardag finns i det här området.
– Då får du leta i närheten.
– Har du någon aning om hur svårt det är?
– Det har jag. Det var precis det du föreslog att jag skulle göra de senaste dagarna.
Erik började gå fram och tillbaka i köket med spända axlar.
– Och mamma då? Hon hade ju redan tänkt börja tömma sin lägenhet.
– Hon har någonstans att bo.
– Jag lovade henne ett rum.
– Du lovade bort ett rum som inte var ditt. Nu får du själv förklara det för henne.
Just den meningen förändrade allt mer än någon av våra tidigare diskussioner hade gjort.
Fram till dess hade Erik uppträtt som om det bara rörde sig om ett litet obekvämt missförstånd mellan mig och hans mamma, något som jag på något sätt förväntades reda ut.
Nu hamnade ansvaret tillbaka där det hörde hemma: hos den som hade hittat på hela planen.
Efter en stund tog han fram mobilen och ringde Maria.
– Mamma, börja inte montera ner några möbler än. Och bestäm inget om din lägenhet heller.
Jag hörde inte vad hon svarade, men Eriks nästa replik kom betydligt högre:
– Därför att Anna stannar kvar här.
Bara några minuter senare ringde min telefon.
– Anna, vad menar du med att du stannar? frågade Maria. Erik lovade mig ett rum.
– Då får du prata med Erik om det.
– Jag har redan sagt till folk att jag tänkte hyra ut min lägenhet.
– Då får planerna ändras.
– Förstår du vilken situation du sätter oss i?
– Ja. För några dagar sedan satte ni mig i exakt samma situation. Skillnaden är att ni dessutom hann mäta väggen.
Min svärmor blev upprörd och började tala om att vuxna människor borde lösa sådant här inom familjen.
– Det håller jag med om, svarade jag. Därför hade det varit klokt att börja med att prata med den som faktiskt äger lägenheten.
Efter det avslutade hon samtalet.
Erik kom tillbaka till mig, märkbart irriterad.
– Var du tvungen att prata så där med mamma? Hon litade ju på mig.
– Just därför är det också du som får förklara.
Han öppnade munnen som om han tänkte säga emot, men ångrade sig och teg.
Nästa kväll satt Erik med bostadsannonserna framför sig.
Till en början hade han bara markerat vårt område.
Den första lägenheten föll bort eftersom det var för långt till kollektivtrafiken. Den andra dög inte på grund av köket. Den tredje låg längre från jobbet än han hade tänkt sig.
Efter en stund vände han mobilen mot mig.
– Titta här. Härifrån blir det krångligt för mig att ta mig till jobbet på morgonen.
Jag kastade en blick på skärmen.
– Det viktiga är att inte låsa sig vid ett enda område.
Erik kände omedelbart igen sina egna ord.
Han drog tillbaka telefonen och sa inget mer.
Under de följande dagarna åkte han på flera visningar. Sakta men säkert blev kartan han sökte på större, medan listan över absoluta krav blev kortare.
När han kom hem från ännu en visning drog han av sig jackan med en missnöjd rörelse.
– Det är inte direkt enkelt att hitta ett vettigt boende, muttrade han.
Sedan började han räkna upp allt som hade varit fel.