I den ena lägenheten var köket knappt större än en skrubb, i den andra låg huset så till att resvägen skulle bli hopplös.
– Jag vet, sa jag.
– Du tittade i två dagar.
– Och på samma två dagar hann du bestämma vad som passade mig.
Erik såg på mig, men lät sedan saken bero.
Efter det slutade även Maria komma förbi med måttbandet i väskan.
En dag dök hon upp precis innan Erik skulle iväg på ännu en lägenhetsvisning.
– Du kanske inte ska hyra något än, sa hon till sin son. Anna kanske ändrar sig fortfarande.
– Det gör hon inte.
– Prata med henne en gång till. Förklara att du redan har lovat mig.
Det syntes på Erik att samtalet hade tröttat ut honom för länge sedan.
– Mamma, jag lovade dig ett rum som jag inte hade rätt att bestämma över. Det var mitt misstag. Nu letar jag efter ett annat boende.
Maria vände blicken mot mig.
– Och vart ska jag ta vägen då?
– Du får bo kvar hemma hos dig tills vidare.
– Det var inte alls så du sa från början.
– Nej. Jag hade fel.
Jag behövde inte längre lägga mig i.
Efter ytterligare en tid hittade Erik till slut en lägenhet som fungerade.
Den låg i en annan del av stan. Resan till arbetet skulle ta längre tid än tidigare, men bostaden var i gott skick och gick att flytta in i nästan direkt.
Där fanns bara ett rum.
När Erik berättade det för sin mamma kom frågan omedelbart:
– Och var är det tänkt att jag ska bo?
– Mamma, du bor kvar i din egen lägenhet.
– Och uthyrningen då?
– Den får vänta.
– Fantastiskt. Först lovar du mig en sak, sedan blir det något helt annat.
Erik svarade med en trött suck:
– Jag har redan sagt att jag gjorde fel.
På flyttdagen kom Maria för att hjälpa honom med kartongerna.
Den lilla rummet nämnde hon inte en enda gång.
Erik tog med sig sina kläder, böckerna, sin personliga elektronik och de saker som faktiskt var hans. Vi hade gått igenom allt i förväg, så den här gången uppstod ingen ny diskussion.
Sist av allt drog han fram en sportväska ur garderoben. Det var samma väska han en gång hade haft med sig när han flyttade in hos mig efter bröllopet.
Ute i hallen lossade Erik sina nycklar från knippan och lade dem på hallbyrån.
– Jag trodde aldrig att jag skulle flytta härifrån, sa han lågt.
– För några dagar sedan var jag lika säker på att det var jag som skulle göra det.
Han såg noggrannare på mig.
– Varför ändrade du dig?
– Jag gick igenom papperen. Och slutade lösa ditt bostadsproblem med min lägenhet.
Erik svarade inte. Han tog väskan och gick.
Skilsmässan blev klar först när vi redan bodde på varsitt håll.
Maria stannade kvar i sin egen bostad. Planen på att tömma den för att kunna flytta in hos sin son försvann.
Erik försökte vänja sig vid den nya stadsdelen och den längre vägen till jobbet.
Några gånger kom han förbi för att hämta sådant han hade glömt. Det sista visade sig vara en laddare som låg kvar i ett skåp.
I ett meddelande skrev han: ”Jag tror att den blev kvar i din lägenhet.”
Jag hittade laddaren och gav den till honom nästa gång vi sågs.
Nycklarna hade han lämnat tillbaka. Maria bodde kvar där hon bodde. Och det lilla rummet användes återigen enbart till mitt arbete.
Hennes byrå hamnade aldrig där.