Och just den där bergfasta pålitligheten lyckades Margareta med åren göra om till något helt annat: i hennes ögon hade den blivit min självklara livsplikt.
Mot den äldre svärdottern, Maria, riktades däremot aldrig några krav.
Maria var som huggen i granit. Förra veckan försökte Margareta få henne att köra ut några plantor till sommarstugan.
— Jag har manikyr och yoga, svarade Maria utan att ens blinka. — Jag kan skicka numret till en budfirma. Betalar gör du själv.
Samtalet dog innan det ens hunnit börja. Och tror ni att Margareta tog illa upp? Inte alls. Hon dyrkade Maria.
— Maria vet sitt värde! brukade hon förkunna så fort hon fick chansen, alltid med en menande blick åt mitt håll. — En kvinna med ryggrad, det syns direkt att det finns klass där. Hon låter sig inte sugas upp av andras bekymmer. Men du, Anna… Visst, du hjälper till, men det ska alltid vara villkor och gränser. En riktigt god svärdotter ser själv var det behöver skuras och plockas, henne ska man inte behöva påminna.
— Margareta, svarade jag stillsamt, nästan sömnigt, — det intressanta är att den svärdotter du kallar bäst är den du helt enkelt inte vågar räcka en mopp till. Hjälp och livstidsarbetsplikt är faktiskt inte samma sak.
Hon låtsades förstås att hon inte begrep ett ord.
Och nu hade vi alltså nått finalnumret. Söndagsmiddag med hela familjen samlad. Sommarstugan skulle överlåtas till Lars, medan den stora saneringen av dessa moderna augiasstall tydligen skulle hamna på mig.
Jag tog listan försiktigt mellan två fingrar och läste igenom den en gång till.
• Rensa vinden, där skräp tydligen hade samlats sedan sjuttiotalet.
• Gå igenom gamla möbler, förmodligen med bara händerna.
• Tvätta hela huset, två våningar.
• Göra i ordning odlingslanden.
Längst ner stod dessutom ett tillägg: ”Ta emot arbetarna som ska fixa trekammarbrunnen.”
— Har jag uppfattat fördelningen rätt? frågade jag och bröt den tunga tystnaden. — Stugan skriver du över på Lars. Det är Lars som ska stå där och grilla. Men det är jag som ska skura toaletter och bära ner mögliga madrasser från vinden, eftersom jag tydligen är ”van vid hushållssysslor”?
— Vad har stugan med saken att göra?! utbrast Margareta och tryckte demonstrativt händerna mot bröstet. — Man köper inte hjälp till sin mor med arv! En god svärdotter sitter inte och räknar på vem som får vad. Hon hjälper till som familj, det är allt!
— Jag gör inga anspråk på din sommarstuga, sa jag med jämn, nästan vänlig röst och lade tillbaka pappret på bordet. — Tvärtom, jag är uppriktigt glad för Lars skull. Men jag tänker inte gratis rusta någon annans egendom inför säsongen. Min kvot för obetald ”familjestädning” är förbrukad.
Margareta tappade nästan andan.
Hon vände blicken mot Maria, som om hon hoppades hitta förstärkning där, och öppnade redan munnen för att skjuta över listan på henne. Men Maria hann före. Hon duttade elegant servetten mot läpparna.