Sedan höjde hon blicken och fäste den vid Margareta med en kyla som fick luften vid bordet att stelna.
— Försök inte ens, Margareta. Ni kallar inte mig ordentlig och bra för att jag springer era ärenden. Hos er har jag aldrig lyft ett finger. Skillnaden är bara att ni vet mycket väl att det inte går att sätta sig på mig. Det är meningslöst att försöka kommendera mig.
Maria tog en klunk vatten, ställde ner glaset och fortsatte, hårdare nu:
— Men Annas hjälpsamhet har ni förväxlat med gratis hushållspersonal. Sommarstugan ska Lars få? Utmärkt. Då kan Lars dra på sig gummihandskarna, skura golven, täcka växthusen och personligen bekanta sig med varje madrass på sin egen vind. Ett arv som någon annan kvinna först måste slita ihop åt honom är inget jag är intresserad av.
Jag plockade upp nyckelknippan ur väskan. Nyckeln till stugan hakade jag loss från ringen och lade framför Lars. Nyckeln till Margaretas lägenhet sköt jag över till Erik.
Metallen slog mot bordsskivan med ett kort, hårt ljud, som om en fälla just gått igen.
— Då fastställer vi de nya reglerna, sa jag lågt, men tillräckligt tydligt för att alla runt bordet skulle sluta tugga. — Sjukhus, mediciner och verkliga nödsituationer hjälper vi naturligtvis till med. Men era vardagsbestyr, Margareta, får era söner dela på. Och efter beslutet att stugan ska gå till Lars tillhör den honom fullt ut: vinden, växthusen, avloppet och grillkvällarna med kompisarna ingår.
Jag nickade mot Eriks nyckelknippa.
— Reservnyckeln till lägenheten får era söner ha framöver. Händer något akut kan de låsa upp. Hos mig har nycklar en märklig förmåga att förvandlas till ett livslångt serviceavtal.
— Jag och Lars tar mammas nödvändiga ärenden växelvis, bekräftade Erik och lutade sig tungt mot bordet. — Och stugan är din, Lars. Då är det också du som gör den i ordning. Anna har inget mer ansvar där.
På lördagen följde Erik med sin bror ut till stugan en enda gång. Han lämnade över nycklarna, visade var verktygen fanns och hjälpte till att bära ut det första enorma, gamla skåpet. Efter två timmar satte han sig i bilen igen och åkte hem, men inte innan han påmint Lars om att stugan och allt arbete som följde med den numera hörde ihop i samma paket.
När Lars stod där ensam bland drivorna av bråte gick det ganska snabbt upp för honom att smuts inte dunstar bort bara för att en man stirrar strängt på den. Stugan visade sig vara en mindre miljökatastrof som jag i åratal hade hållit stången utan att någon ens noterat det.
På söndagskvällen kapitulerade Lars. Han blev tvungen att anlita både flyttkarlar, professionella städare och folk som kunde ta hand om markarbetet.
På måndagskvällen ringde min telefon.
— Har du sett vad sådant kostar nuförtiden?! klagade Margareta i luren. — De tog tre tusen kronor av stackars Lars bara för att köra bort skräp och städa två våningar! Och växthusen är inte ens medräknade.