— Markarbetet, jorden och septiktanken ska dessutom betalas för sig! fortsatte hon. — Allt det där hade du ju kunnat torka av med en trasa på två dagar. Var det verkligen så omöjligt att ställa upp för familjen?
Jag kände hur något som länge varit hårt spänt inom mig plötsligt rätade ut sig.
— Margareta, jag har ställt upp för er i många år, just för att vi är släkt, svarade jag lugnt. — Men ni har hela tiden behandlat mitt arbete som om det inte hade något värde alls. Nu har det fått ett pris på marknaden. Spara kvittona.
Några dagar senare kom upplösningen.
Inte med skrik, inte med krossat porslin och dramatiska scener. Snarare som en torr uträkning där slutsumman till sist inte gick att bortförklara.
Erik svängde förbi sin mamma för att hämta några verktyg. Ute i hallen stod Lars och Maria och drog sig undan i ytterkläderna. Margareta tog ingen hänsyn till att hennes äldste son hörde allt, utan började högljutt beklaga sig över mig:
— Din Anna har vänt mig ryggen! För en jordplätts skull övergav hon mig, så girig som hon är!
Erik sa först ingenting. Samma morgon hade han avsiktligt lagt vår lilla hemmamapp med papper i innerfickan. Nu tog han fram det tjocka kuvertet, öppnade det och lade en prydlig bunt kvitton och fakturor på hallbyrån framför sin mor.
— Här är kvittona på dina mediciner, sa han. — Här är räkningarna från rörmokarna som Anna ordnade fram. Här är betalningarna för matleveranserna de dagar det var isgata ute. Och här är anteckningarna om undersökningarna hon tjatade sig till åt dig, vecka efter vecka.
Hans ord föll jämnt och tungt, som asfalt som pressas slät under en vält. Sedan vände han sig mot Lars, som plötsligt fann tapetmönstret alldeles oerhört intressant.
— Lars. Säg datumet då du senast körde mamma till vårdcentralen. Eller när du köpte en blodtrycksmätare åt henne.
Lars svarade inte.
Maria drog på sig handskarna och lade till, torrt:
— Hon har inte övergett er, Margareta. Hon har bara slutat göra allting åt alla, samtidigt som ni trampade på henne för det. Kom nu, Lars. I morgon ska du ändå ta emot hantverkarna som ska titta på septiktanken.
Margareta stod kvar och stirrade på pappershögen på byrån. För första gången verkade det gå upp för henne att omsorg inte är någon gratisbilaga som följer med rollen som svärmor. Det är en resurs. Tid, pengar, krafter, nerver. Och just den resursen hade hon precis blivit av med.
Hon ler fortfarande mjukt mot Maria, som alltjämt inte gör någonting för henne.
Lars biter ihop och använder numera sina lediga dagar till att betala arbetsfolk och köra mellan byggvaruhus.
Och jag? Jag kommer bara dit på högtider. Jag ler, räcker över blommor och uppför mig oklanderligt.
Om Margareta råkar nämna att fönstren blivit dammiga efter vintern, tar jag fram ett visitkort till en städfirma och ger henne det med mitt allra mest artiga leende.
I tjugo år var hon övertygad om att mitt arbete inte kostade någonting. Det visade sig bara att hon aldrig hade sett fakturan.