— Det får vi se, svarade Maria och log som om frågan inte riktigt behövde något svar. Barnen tjatade så mycket om att få se huset.
Hennes äldste son hade redan satt fart mot uthuset, och den yngre dottern stod på tå för att kika in genom fönstren.
— Gå inte in i boden, ropade Anna efter dem. Där ligger verktyg och annat som kan vara farligt.
Maria gjorde bara en avfärdande gest med handen.
— De är försiktiga.
Anna litade inte på det. Hon gick själv efter barnen, hann ifatt dem vid dörren till boden och vred om låset. Under tiden bar Erik in kassarna som släktingarna hade haft med sig.
Det tog inte lång stund innan gästerna uppförde sig som om de alltid hade haft sin plats där. Lars gick längs staketet och mätte med blicken var grillen bäst skulle kunna stå. Gunnar inspekterade äppelträden, klämde på några grenar och meddelade att åtminstone två borde kapas innan hösten. Maria tog en rundtur genom huset, öppnade dörrar, tittade in i båda sovrummen och frågade sedan vilket rum som var tänkt för gäster.
— Vi har inget särskilt gästrum, sa Anna.
— Men det här då?
Maria pekade mot det lilla sovrummet där Anna och Erik tills vidare hade staplat flyttkartonger, färgburkar, brädor och annat som hörde till renoveringen.
— Det där ska bli Eriks arbetsrum.
— Skrivbordet kan stå vid fönstret, och så låter ni en bäddsoffa stå kvar. Då finns det plats för övernattningar också.
— Vi har inte bestämt möbleringen än.
Maria log milt, som om Anna bara hade missat en självklar lösning.
— Jag säger bara vad som vore praktiskt.
Anna svarade inte. Hon gick tillbaka till köket i stället och började plocka upp det gästerna hade tagit med sig. Påsarna innehöll kakor, några paket juice, en burk inlagd gurka och bröd. Inte något som räckte till en hel dag för så många människor, men tillräckligt för att få det att se ut som om de hade bidragit.
När teet var upphällt och alla hade satt sig, lät Margareta blicken vandra över bordet. Sedan kom hon till saken.
— Så ni har alltså köpt huset. Underbart! Vi har redan pratat ihop oss i familjen och bestämt att vi ska tillbringa sommaren här hos er.
Hon sa det lättsamt, nästan glatt, med den självklara förväntan att sonen genast skulle nicka och hålla med.
Anna vände blicken mot fönstret. Det var fortfarande flera veckor kvar till slutet av augusti, men tonen i Margaretas röst gjorde en sak tydlig: det handlade inte bara om den här sommaren. I deras huvuden var huset redan inplanerat även för kommande ledigheter, helger och varma månader.
— Vilka är ”vi”? frågade Anna.
— Vi tog upp det i chatten, svarade Maria. Mamma och pappa kan komma hit mitt i veckorna, och jag kommer med barnen. Lars måste jobba en del i augusti, så han får åka in till stan när det behövs.
— Vilken chatt? frågade Anna.
— Vi har en egen familjechatt.
Erik lyfte snabbt huvudet.
— Varför är inte jag med i den?
Maria ryckte på axlarna.
— Den skapades bara lite snabbt. Vi ville inte fylla den andra chatten med en massa praktiskt prat.
— Så ni har suttit och planerat kring vårt hus utan att fråga oss? sa Anna långsamt.
— Nu behöver du inte uttrycka det så där, blandade Margareta sig i. Ingen tänker ta över ert hus. Vi vill bara vara tillsammans.
Hon reste sig från stolen och gick ut mot hallen som om fördelningen redan var klar och bara skulle meddelas.
— Gunnar och jag tar sovrummet närmast köket. Det är enklast för oss, särskilt på natten. Maria och barnen kan sova i det andra rummet. Lars får väl ta med sig en extrasäng eller något hopfällbart.
Anna vred på huvudet och såg på Erik.
Han blinkade förvirrat, som om orden behövde några sekunder för att landa, och vände sig sedan mot sin mamma.
— Och var ska vi sova?
— Ni är unga, svarade Margareta utan att tveka. En ordentlig tältkåta eller ett bra tält på gården räcker gott. I augusti är det varmt.
Erik blev stående tyst. För en gångs skull verkade han inte hitta något svar direkt.
— Menar du att vi ska lämna vårt eget sovrum? frågade han till slut.
— Inte hela tiden. Vi kan turas om. Och ni hade ju ändå tänkt arbeta med tomten, så ni kommer vara ute mycket.
Maria skyndade sig att stödja sin mamma.
— Barnen behöver rutiner. De kan inte sova i tält hur som helst. För er kan det ju bli som en liten friluftssemester.
Anna följde sin mans ansikte. Hon såg exakt när han var på väg att ge vika. Munnen öppnades, axlarna sjönk en aning och det där ansträngda leendet kom fram, det som brukade föregå orden: ”Det ordnar sig, vi löser något.”
Förr hade sådana eftergifter handlat om en middag, en utflykt, en högtid eller vilka tider de skulle besöka någon. Den här gången höll Erik på att lämna ifrån sig deras hem — huset som han och Anna skulle betala av på i många år framöver.
Anna reste sig från bordet.
— Vänta lite.
Hon gick in i sovrummet och kom tillbaka med sin kalender. Mellan pärmarna fanns inköpslistor, betalningsdatum, renoveringsanteckningar och uträkningar för de närmaste månaderna.
Hon lade kalendern framför sig, slog upp rätt sida och drog stolen närmare bordet.
Margareta såg genast vaksam ut.
— Vad är det där?
— Våra kostnader för huset.
— Och varför ska vi titta på dem?
— Om ni tänker bo här hela sommaren behöver ni veta vad ett sådant boende faktiskt innebär.
Lars, som nyss hade stått vid fönstret och tittat ut över tomten, vände sig om och satte sig vid bordet.
Anna lät pekfingret följa raderna i anteckningsboken.
— Bolånebetalning. Försäkring. El. Vatten. Sophämtning. Fastighetsavgift. Underhåll av utrustning. Utgifter för tomten. Material till renoveringen.
— Vad har renoveringen med vårt besök att göra? frågade Maria och höjde ögonbrynen.
— Allt, svarade Anna. Om sex personer till ska bo här, stannar arbetet upp. Rummet där vi förvarar material har ni redan bestämt ska användas som sovrum. Då måste saker flyttas, ytor röjas och tidsplanen ändras.
— Vi kan hjälpa till, sa Gunnar.
— Bra, sa Anna. Då delar vi inte bara upp rummen i förväg, utan även ansvaret.
Hon bläddrade fram en ny sida.
— Gräsklippning, skötsel av planteringar, städning efter barnen, inköp av mat, matlagning, rengöring av badrum och toalett, förbrukning av vatten och el. Lars vill sätta upp en stor grillplats, så då räknar vi även in ved eller kol, rengöring av ytan och säkerhet runt elden.
Lars rätade på ryggen.
— Grillen tar jag hand om själv.
— Utmärkt. Då skriver jag det.
Han drog ihop ögonbrynen, men sa inget mer.
Anna gjorde en snabb summering av kostnaderna. Hon nämnde inte vad huset hade kostat och inte heller vad hon och Erik tjänade. Hon tog bara upp de fasta avgifterna och de extra utgifter som skulle uppstå om en stor grupp människor bodde där under längre tid.
— Om ni kommer allihop och stannar till slutet av augusti, blir er del ungefär en tredjedel av husets löpande kostnader under den perioden. Mat köper var och en själv. Extra el och vatten betalas separat. Renoveringen pausas inte, vilket betyder att rummen måste vara fria och tillgängliga under dagtid.