Tystnaden lade sig över bordet.
Det var Maria som först fann sig.
— Menar du att du tänker ta betalt av släkten för att de bor här?
— Det var ni som föreslog att ni skulle stanna här i flera veckor.
— Vi kommer ju inte hit som främlingar.
— Just därför borde ni inte heller lägga alla kostnader på oss.
Margareta rätade på ryggen och drog in hakan.
— Hos familjen har man alltid fått semestra gratis.
— Att komma förbi några timmar när man är bjuden är en sak, svarade Anna. Att själva bestämma vilka rum ni ska ha och flytta in för hela sommaren är något helt annat.
— Vi skulle inte vara till besvär.
Anna lät blicken glida mot barnen, som just då sprang runt den halvfärdiga bänken ute vid huset. Ett av dem hade redan hunnit plocka upp en förpackning med beslag som Erik lämnat vid trappan.
— Renoveringen pågår fortfarande, både inne och ute. Det ligger verktyg, skruvar, brädor och material överallt. Om barnen är här måste vi hela tiden passa dem så att de inte gör sig illa. Det förändrar våra planer ganska mycket.
Maria ropade på sin son och tog förpackningen ur hans händer.
— Då får man väl bara plocka undan allt farligt.
— Vi har inget extra utrymme där vi kan stuva in en hel renovering.
— Varför köpte ni då ett hus där ingen får plats? frågade hon irriterat.
Anna lutade huvudet en aning åt sidan och såg noggrant på sin svägerska.
— Vi köpte det åt oss själva.
Margareta knep hårdare om handtaget på sin väska.
— Erik, hör du hur din fru talar till din syster?
Han lyfte blicken från anteckningsboken.
— Jag hör.
— Och du tänker inte säga något?
Han dröjde med svaret. Anna pressade honom inte och gjorde ingen ansats att tala i hans ställe. Om Erik tänkte gå med på att hela familjen flyttade in, fick han säga det rakt ut. Och då fick han också förklara varför ett sådant beslut skulle fattas utan henne.
Margareta utnyttjade tystnaden.
— Jag hade aldrig trott att ett husköp skulle förändra Anna på det här sättet. Förr var hon mycket mer gästfri.
— Förr bad ni oss inte sova i tält medan ni själva tog vårt sovrum, svarade Anna.
Gunnar harklade sig och sneglade på sin fru.
— Det där med tältet gick faktiskt lite för långt.
— Jag försökte bara hitta en praktisk lösning.
— Praktisk för er, ja, sade Anna.
Margareta vände sig åter mot sin son.
— I så många år har vi pratat om att umgås mer som familj. Nu finns chansen, och då får vi en kostnadskalkyl i handen.
Erik drog handen över hakan. Sedan slog han igen anteckningsboken och sköt den tillbaka mot Anna.
— Mamma, Anna har rätt.
Maria andades ut hårt genom näsan.
— Naturligtvis. Hon har ju redan bestämt allting.
— Nej, sade Erik och såg på sin syster. Det är ni som har bestämt. Utan mig och utan Anna. Ni startade till och med en separat chatt för att dela upp vårt hus mellan er.
— Vi ville bara överraska er.
— En överraskning är en present. Inte ett besked om att de som äger huset ska sova ute på tomten.
Margareta vände ansiktet mot fönstret.
— Så det finns alltså ingen plats för dina föräldrar här.
— Det finns plats för gäster som blivit inbjudna, sade Erik. Men ingen kommer att bo här i veckor bara för att ni har fått lust med det.
Anna såg hur hans ansikte förändrades medan han talade. Den vilsna minen var borta. Han log inte längre det där urskuldande leendet, och han försökte inte göra alla nöjda på samma gång.
— Vi köpte huset för att vi ville ha en lugn plats att vara på, fortsatte han. Hela sommaren jobbar vi här efter våra vanliga arbetsdagar. Jag hade inte planerat att stå vid grillen varje kväll åt släkten och sedan leta efter någonstans att sova.
Lars höjde båda händerna i en avvärjande gest.
— Ingen har begärt att du ska grilla varje kväll.
— Mamma har redan bestämt att vi behöver en större grill.
— Det var bara en idé.
— Sådana idéer tar man med husägarna innan man packar in barnen i bilen och börjar välja rum.
Maria blev röd om kinderna.
— Vi kom ju bara hit i dag för att titta.
— Varför stod du då och bestämde var soffan skulle placeras när ni skulle sova över? frågade Anna.
Svägerskan öppnade munnen, men inget svar kom.
Margareta försökte styra samtalet åt ett annat håll.
— Nåväl. Låt oss säga att vi inte bor här hela tiden. Men på helgerna kommer vi i alla fall. Ni tänker väl inte skriva ut en faktura varje gång?
Anna log stilla.
— Ni kan komma när ni är bjudna. Datum bestämmer vi i förväg. Om vi renoverar, har andra planer eller bara vill vara ensamma, får besöket skjutas upp.
— Ska jag behöva boka tid hos min egen son?
— Erik får träffa er när han vill. Men om någon ska komma till vårt gemensamma hem pratar han med mig först, precis som jag skulle prata med honom innan jag bjöd hit mina gäster.
— Huset är varken hotell eller någon familjeanläggning, lade Erik till. Man kan inte flytta in här bara för att en separat gruppchatt har kommit fram till det.
Margareta drog ihop ögonbrynen.
— Så bekvämt. Ni skaffar hus och stänger genast dörren för alla andra.
Anna öppnade anteckningsboken på sidan där de färdiga arbetena stod uppräknade.
— Vem av er hjälpte oss att montera köket?
Ingen svarade.
— Vem kom hit och målade fasaden?
Lars sänkte blicken.
— Vem röjde på tomten, körde bort grenar, köpte material eller frågade åtminstone om vi behövde hjälp?
Margareta ryckte missnöjt på axeln.
— Ni bad inte om något.
— Precis. Vi klarade det själva. Men ni erbjöd er inte heller. Däremot räckte det med några bilder innan ni började dela upp rummen mellan er.
— Du behöver väl inte räkna varenda liten sak, sade Maria.
— Det är inte småsaker jag räknar. Det är mina pengar och min tid.
Anna vred anteckningsboken så att släktingarna kunde se sidan. Där fanns datum för materialleveranser, betalningsfrister och en lista över allt som måste göras före hösten.
— Vi har inte fått en färdig semesterplats i knät. Vi har tagit lån och köpt ett hus som fortfarande måste ställas i ordning. Det finns ingen personal här. Ingen kommer att laga mat åt ett helt sällskap, städa efter dem och skjuta upp renoveringen för att andra ska kunna vila.
Lars reste sig från stolen.
— Jag tror att vi har förstått.
Han ropade på barnen och gick ut på gården.