Maria började samla ihop deras saker. Missnöjet låg fortfarande kvar i hennes ansikte, men hon försökte inte längre fortsätta diskussionen.
Gunnar var den som först gick fram till Erik.
— Vi borde faktiskt ha ringt innan, sade han lågmält.
— Ja, pappa. Det borde ni.
— Vi åker.
Margareta stod kvar där hon stod, som om hon ännu väntade på att någon skulle ändra sig.
— Så det blir inget mer än så? Inte ens lunch?
Anna kastade en blick på klockan.
— Ni kom utan att tala om det i förväg. Vi hade inte planerat för gäster i dag.
— Men vi tog ju med oss mat.
— Då kan vi äta tillsammans nu, sade Anna. Men efteråt åker ni hem. Nästa gång bestämmer vi en dag i förväg.
Svärmodern hade uppenbarligen räknat med att Anna skulle köra ut dem allihop direkt. Det oväntade erbjudandet fick henne att tystna en stund.
— Menar du att vi får stanna i dag?
— Några timmar, ja. Inte hela sommaren.
Lars tände den lilla grillen som redan fanns på gården. Erik tog hand om köttet, Anna skar upp grönsaker och Maria lade fram maten på tallrikar. Stämningen lättade en aning, även om Margareta nästan inte sade någonting alls.
Ingen tog upp rummen igen. Ingen nämnde tält, sovplatser eller några gemensamma sommarlovsplaner. Barnen fick leka ute på gården, men bara på den del där inga verktyg låg framme. Maria höll själv ett öga på dem och såg till att de inte gick nära förrådet.
När de hade ätit hjälptes släktingarna åt att plocka undan. Maria samlade ihop barnens kläder och leksaker, Lars kontrollerade grillen och hällde vatten över glöden. Framåt kvällen rullade båda bilarna ut från gårdsplanen.
Anna stängde grinden efter dem och gick tillbaka mot huset.
Erik satt på trappan. Bredvid honom låg den halvmonterade bänken som fortfarande väntade på att bli färdig.
— Jag var nära att säga ja, erkände han.
— Det märkte jag.
— Jag tänkte nästan säga att det ju inte är så långt kvar till slutet av augusti. Att vi kanske kunde stå ut.
Anna slog sig ner bredvid honom, men lämnade ett litet avstånd mellan dem.
— Och i höst hade de velat komma hit och plocka äpplen. I vinter hade de tyckt att vi kunde fira helgerna här. Nästa sommar hade Maria säkert dykt upp med en uppblåsbar pool.
Erik drog på munnen.
— Hon hade faktiskt tänkt göra det.
— Just därför behövde vi sätta stopp redan i dag.
Han snurrade skruvmejseln mellan fingrarna.
— Jag ville inte att det skulle bli bråk.
— Men om du hade gett med dig hade vi fått gå omkring irriterade här hemma hela tiden.
— Jag vet.
Anna vände blicken mot honom.
— Beslut som gäller oss båda kan inte fattas bara för att man är rädd att någon annan ska bli sårad.
Erik nickade långsamt.
— Jag ville också få bo här i lugn och ro. Jag vågade bara inte säga det till mamma.
— Nu gjorde du det.
— Sent, men jag gjorde det.
Anna tog upp monteringsanvisningen till bänken.
— Kom. Vi gör klart den. Annars ligger den här ända till hösten.
De arbetade tills solen började sjunka. Erik skruvade fast brädorna, medan Anna kontrollerade att delarna satt rakt och stadigt. När bänken äntligen var färdig bar de den tillsammans till äppelträdet. Där satte de sig, för första gången den dagen, utan att känna sig jagade av något.
Några dagar senare ringde Margareta till Erik. Samtalet blev kort.
— Mamma vill komma på lördag, berättade han för Anna efteråt.
— Vilka menar hon då?
— Pappa, Maria, Lars och barnen.
Anna lade ifrån sig inköpslistan.
— Tänker de sova över?
— Nej. De kommer på förmiddagen och åker efter middagen. De sade att de tar med mat och hjälper till på tomten.
— Vi hade tänkt göra färdigt gången den här lördagen.
— Det sade jag. Pappa erbjöd sig att hjälpa till med brädorna, och Lars sa att han kunde köra bort de sista grenarna.
Anna funderade ett ögonblick.
— Då får de komma vid elva.
På lördagen kom släktingarna exakt på utsatt tid. Margareta hade med sig en tårta, Maria bar in ett paket med trädgårdslyktor och Gunnar plockade fram arbetshandskar ur bagageutrymmet.
Den här gången klev ingen in på gården som om de hade rätt att bestämma.
— Var kan jag ställa maten? frågade Margareta.
— I köket. Det finns en ledig hylla där, svarade Anna.
Maria gick inte runt för att inspektera sovrummen. I stället hjälpte hon barnen att byta om och frågade var de fick leka.
Lars och Erik bar bort grenarna tillsammans. Gunnar började arbeta med brädorna till gången. Margareta var på väg att komma med några råd om hur tomten borde ordnas, men hon hejdade sig i tid.
Efter lunchen fortsatte alla att arbeta. När kvällen närmade sig var gången nästan klar, gården röjd och barnen så trötta att de själva bad om att få åka hem.
Innan de gick ut genom grinden dröjde Maria kvar ett ögonblick.
— Vi kommer inte nästa helg. Vi har andra planer då.
— Okej, sade Anna.
— Men om två veckor kan vi fråga?
— Självklart. Då pratar vi om datumet först.
Maria nickade kort.
Margareta kom fram sist.
— Jag lämnade tårtan till er.
— Tack.
— Var vi i vägen i dag?
Anna såg på sin svärmor. Frågan lät ovan i hennes mun, men den var inte spydig.
— I dag fungerade allt bra.
— Då ses vi nästa gång.
Bilarna körde iväg när augustisolen redan höll på att sjunka bakom träden.
Så småningom vande sig släktingarna vid att ringa innan de kom. Ibland bjöd Anna och Erik in dem över dagen. Ibland tackade de nej, eftersom de höll på med renoveringen eller helt enkelt ville ha helgen för sig själva. Ingen tog längre ett nej som en personlig förolämpning.
Försöket att flytta in över hela sommaren blev efter ett tag något man mindes med en viss pinsamhet. Maria slutade kalla rummen för sina. Lars dök inte längre upp med saker utan att ha frågat först. Margareta började låta bli att göra upp planer åt husets ägare.
Huset var fortfarande belånat. Det krävde arbete, pengar och tid. Anna dolde inte det för någon, och hon tillät inte heller att deras köp behandlades som en gratis semesteranläggning för hela släkten.
Hon hade inte behövt ställa till med någon stor scen. Hon hade inte kastat ut någon och inte brutit kontakten med familjen. Det räckte att öppna almanackan, visa de faktiska åtagandena och säga högt det som Erik så länge hade varit rädd för att formulera.
Deras hus var först och främst deras hem. Gäster var välkomna dit med glädje — men bara när de faktiskt var inbjudna.