— Det handlar faktiskt om Annas födelsedag!
— Och?
Maria spärrade upp ögonen, som om jag hade sagt något fullständigt obegripligt.
— Vad menar du med ”och”? Man fyller sextio bara en gång i livet!
— Och vi bokade den här resan för fyra månader sedan, sade Erik.
— Ni kan resa en annan gång.
Han skakade långsamt på huvudet.
— Nej, mamma. Det kan vi inte.
— Självklart kan ni det.
— Jag ansökte om de här semesterdagarna för tre månader sedan.
— Då får du väl be om nya.
— Det fungerar inte så.
Maria lät fingertopparna trumma lätt mot bordsskivan.
— Erik, familjen borde väga tyngre än ett hotellrum.
— Och familjen borde respektera våra beslut, svarade han.
Hon såg på honom som om han just hade vänt henne ryggen.
— Så nu låter du som henne också?
Jag kände hur hettan steg i ansiktet.
— Dra inte in mig i det här.
— Ända sedan du blev tillsammans med Karin handlar allt om ”våra planer”, ”vår tid”, ”våra beslut”.
— För att vi är gifta, sade Erik. — Det är så det ska vara.
Maria reste sig från stolen.
— Och din moster då? Betyder hon ingenting för dig längre?
— Jo, det gör hon.
— Då ska du vara där.
— Nej. Det är jag som bestämmer om jag vill vara där.
Maria öppnade munnen för att svara, men Erik hann före.
— Om jag redan har en resa bokad kan du fråga. Du kan ringa och säga att du gärna vill att vi ändrar våra planer.
Han nickade mot min telefon.
— Men du kan inte gå bakom ryggen på oss och avboka vår bokning.
Maria lade armarna i kors.
— Jag visste att ni skulle säga nej.
— Precis, sade jag.
Hennes blick föll på mig.
— Vad menar du?
— Du förklarade just varför du gjorde det. Du visste att vi skulle neka, så du bestämde dig för att ta ifrån oss möjligheten att välja själva.
Maria teg.
— Det här handlar inte om att bry sig om familjen, fortsatte jag. — Det handlar om att försöka kontrollera våra beslut.
— Vilket fult sätt att uttrycka det på.
— Men det stämmer.
Erik drog handen över ansiktet, trött och spänt.
— Fick vi tillbaka pengarna?
Maria blinkade till.
— Vad?
— Pengarna för hotellet.
— Det antar jag.
Jag vände mig mot Erik.
— Nej.
Båda såg på mig.
Jag öppnade avbokningsvillkoren på skärmen och läste igenom dem en gång till, bara för att vara helt säker.
— Sista dagen för kostnadsfri avbokning var för tre dagar sedan.
Erik kom närmare.
— Hur mycket har vi förlorat?
Jag höll fram mobilen så att han kunde se.
— Fem tusen femhundra kronor.
Det blev alldeles tyst i köket.
Maria tappade färgen i ansiktet.
— Det kan inte stämma.
— Det står här.
— Jag är säker på att om ni ringer och förklarar situationen…
— Förklarar vad? frågade jag. — Att min svärmor letade fram vår bokning och avbokade den utan vårt tillstånd?
— Du behöver inte säga det på det sättet.
Jag stirrade på henne, nästan mållös.
— Hur ska jag annars säga det?
Erik sträckte ut handen.
— Ge mig telefonen.
Jag räckte över den.
— Vad tänker du göra?
— Ringa hotellet.
Maria tog ett steg mot honom.
— Erik, var inte löjlig. Det är redan avbokat. Ni kommer på Annas födelsedag, och därmed basta.
Erik lyfte blicken.
— Nej.
— Vad sa du?
— Även om vi inte lyckas få tillbaka rummet tänker vi inte gå på födelsedagen.
Maria stelnade till.
— Försöker du straffa mig?
— Nej, sade han. — Jag gör bara klart att bara för att du avbokar våra planer betyder det inte att vi automatiskt kommer att göra som du vill.