— Men Anna kan väl inte hjälpa det här!
— Då skulle du inte ha dragit in henne i det.
Maria pekade rakt mot mig.
— Det här kommer från henne.
— Nej, svarade Erik.
— Jo, det gör det visst.
— Mamma, titta på mig.
Hon gjorde det.
— Jag är också arg.
Då blev Maria tyst.
Erik slog numret till hotellet. Jag hörde signalerna gå fram innan en kvinna svarade. Med låg, kontrollerad röst förklarade han vad som hade hänt, utan att gå in på fler detaljer än nödvändigt. Han uppgav våra namn, bokningsnumret och vilket datum vi skulle komma.
Sedan väntade han.
Plötsligt förändrades något i hans ansikte.
— Ja… jag förstår.
En kort tystnad följde.
— Är det sant?
Han såg på mig.
— Tack så hemskt mycket. Ja, gärna.
Det dröjde ungefär en minut innan han avslutade samtalet.
— Nå? frågade jag.
För första gången sedan hela bråket hade börjat log Erik.
— De hade inte hunnit ge rummet till någon annan.
En våg av lättnad sköljde genom mig.
— Kan de lägga tillbaka bokningen?
— Ja.
Maria rynkade pannan.
— Vad menar du med lägga tillbaka?
Erik lade min telefon på bordet.
— De har aktiverat bokningen igen.
— Men…
— Vi åker på lördag.
Marias ansikte förändrades fullständigt.
— Erik, det här kan du inte göra mot mig.
— Vad är det jag gör mot dig?
— Alla räknar med att du ska vara där!
— Då får du förklara för dem att jag redan hade andra planer.
— De kommer fråga varför du inte kommer!
I samma ögonblick som hon sa det gick något upp för mig.
— Vänta lite.
Hon vände blicken mot mig.
— Vad då?
— Har du redan sagt till dem att vi ska komma?
Maria svarade inte.
Erik smalnade med ögonen.
— Mamma.
— Alltså…
— Sa du att vi skulle vara där innan du ens hade pratat med oss?
— Anna höll på med bordsplaceringen och behövde veta hur många som skulle komma.
— Så du tackade ja åt oss?
— Jag sa att ni skulle komma.
Erik skrattade till, men det fanns ingen glädje i ljudet.
— Otroligt.
— För att jag trodde att du skulle ta ditt förnuft till fånga till slut!
— Nej. Du trodde att om du bara bestämde allt i förväg, innan du frågade mig, så skulle jag inte ha något annat val än att lyda.
— Tala inte till mig på det där sättet.
— Men det är exakt det du har gjort.
Maria ryckte åt sig sin väska.
— Fint. Åk då. Ha så roligt. Så får jag stå där och förklara mig inför hela släkten.
Jag lutade mig mot bordskanten.
— Du kan ju säga sanningen.
Maria vände sig mot mig.
— Vilken sanning?
— Att du tackade ja åt oss utan att fråga, och att du sedan avbokade vår resa för att tvinga oss att gå på födelsedagen.
Hennes drag hårdnade.
— Du ska inte ens tänka tanken att säga det där till någon.
— Jag behöver inte säga någonting alls.
Jag såg på Erik.
— Men om någon frågar varför vi inte är där tänker jag inte ljuga heller.
Maria öppnade munnen.
Inga ord kom.
Fem minuter senare gick hon, utan att ha rört sitt kaffe.
Jag trodde att det var över där.
Det var det inte.
På fredagskvällen ringde tant Anna till Erik.
Jag hade precis packat färdigt när Erik kom in i sovrummet med mobilen tryckt mot örat.
— Ja, tant Anna… jag vet.
Han blev tyst en stund.
— Nej, vi har inte ändrat oss.
Ännu en paus följde.