Då vände sig Erik mot mig med en förvånad blick.
— Vad har mamma sagt till dig?
Jag stelnade till.
Några minuter senare avslutade han samtalet.
— Vad var det där om? frågade jag.
Erik lade mobilen på sängen.
— Mamma har sagt till tant Anna att du med flit bokade resan just den helgen, så att jag inte skulle kunna komma på hennes födelsedag.
Jag blev bara stående och stirrade på honom.
— Skojar du?
— Nej.
— Men vi bokade ju allt fyra månader innan vi ens visste när firandet skulle vara.
— Precis.
— Och vad svarade du?
Ett svagt leende drog över Eriks ansikte.
— Sanningen.
Det visade sig att Anna inte hade haft en aning om att hotellet hade avbokats.
När Erik berättade för henne vad som hade hänt blev det alldeles tyst i andra änden av luren. Länge.
Sedan sa Anna något som ingen av oss hade väntat oss:
— Erik, kom och hälsa på mig en annan dag. Och snälla, åk på semester med din fru. Jag har aldrig bett din mamma att avboka någonting.
När Maria fick veta att vi hade pratat med Anna hörde hon inte av sig på en hel vecka.
Vår resa blev däremot helt underbar.
På lördagsmorgonen, medan vi satt vid gaten och väntade på ombordstigning, fick Erik ett meddelande från Sara.
Det var ett foto från kalaset.
Maria satt bredvid tant Anna med en min som om någon var skyldig henne pengar och vägrade betala tillbaka.
Under bilden hade Sara skrivit:
”Mamma har precis förklarat för tredje gången varför ni inte är här. Hon berättar en ny version varje gång.”
Jag kunde inte låta bli att skratta.
Erik stoppade undan mobilen.
— Vet du vad som är det bästa med allt det här?
— Vad då?
— Innan allt brakade loss hade jag faktiskt funderat på om vi skulle ändra resan, så att jag ändå kunde vara med på födelsedagen.
Jag vände mig mot honom, överraskad.
— På riktigt?
— Ja. Jag hade tänkt ta upp det med dig den där kvällen.
— Och nu?
Han såg bort mot gaten.
— Nu tror jag att mamma, utan att mena det, lärde mig något väldigt viktigt.
— Vad?
Han log lite.
— Att om man vill att någon ska göra en tjänst, fungerar det betydligt bättre att fråga än att bestämma åt dem.
Två veckor senare dök Maria upp hemma hos oss igen.
Hon nämnde inte resan med ett enda ord.
Någon ursäkt kom inte heller.
Men precis innan hon gick lade hon ett kuvert på bordet.
I det låg fem tusen kronor.
Och en liten lapp.
”Om hotellet trots allt tog ut en avgift för avbokningen.”
Hotellet hade inte debiterat oss någonting.
Erik ville lämna tillbaka pengarna direkt.
Jag skakade på huvudet.
— Vänta lite.
— På vad?
Jag log, tog kuvertet och lade det längst in i en låda.
— Om någon får för sig att avboka vår semester utan att fråga oss nästa gång, har vi åtminstone en liten krisfond redo.
Erik försökte hålla sig för skratt.
Det gick inte särskilt bra.
Från och med den dagen ändrade vi dessutom en annan sak.
Bokningsbekräftelser, biljetter och resehandlingar fick aldrig mer ligga framme på bordet när Maria kom på besök.
För vi hade lärt oss att det finns människor som blandar ihop ”att vara en del av familjen” med att ha rätt att fatta beslut åt alla andra.
Och ibland är det enda sättet att få dem att förstå skillnaden att inte ändra sina egna planer bara för att de redan har försökt ändra dem åt en.