— Du är alldeles för snäll, det är det som är felet med dig! Maria slog handflatan hårt i duken så att besticken skallrade. — Och hon där har blivit en riktig liten lyxdocka. Jag såg dina nya vinterkängor ute i hallen, Anna. Äkta skinn, tjock sula, säkert från någon dyr butik. Sådana kostar ju nästan en halv vanlig månadslön!
Anna sköt långsamt tallriken ifrån sig. Den sista resten av aptit försvann på ett ögonblick.
— Vems nacke menar du att jag sitter på? frågade hon och mötte svärmoderns blick utan att blinka. — Jag arbetar faktiskt.
— Jo tack, vi vet allt vad du kallar arbete! fnös Maria. — Du sitter hemma i pyjamas framför datorn och petar på tangenterna. Får in några småslantar till hårnålar och läppstift. Men vem betalar bolånet? Johan. Vem står för el, värme och avgifter? Också Johan!
Helena försökte rädda stämningen och började nervöst rätta till knivar och gafflar som redan låg rakt.
— Maria, låt dem sköta sitt själva. Pengar i ett äktenskap är inget man reder ut inför gäster. Det är ju Gunnars födelsedag i dag, vi skulle ha en trevlig kväll. Och köttet blev ju så gott…
— Helena, håll dig utanför! avbröt Maria sin syster skarpt. — Jag är hans mor, och jag har rätt att veta vart familjens pengar tar vägen. Jag vet minsann vad allt kostar nu för tiden. Ena dagen beställer hon hem matkassar för att slippa bära själv, nästa dag springer hon till frisören och färgar utväxten.
Hon drog efter andan, knäppte händerna framför sig och fortsatte med ännu mer eftertryck:
— Om du gör av med min sons pengar på strunt, då får du också redovisa det. Krona för krona. Berätta nu vart du låter hans lön försvinna!
Anna vände långsamt blicken mot sin man.
Johan satt där i sin nya märkespiké och svepte vidare i nyhetsflödet på mobilen. Hela hans hållning sa att det som pågick bara var kvinnligt käbbel, något ovärdigt hans uppmärksamhet.
— Johan, sa Anna och smalnade med ögonen. — Har du ingenting du vill säga till din mamma?
Han ryckte till med axeln, spänt och irriterat.
— Anna, börja inte nu. Mamma har druckit lite vin, det är allt. Varför göra det värre? Sätt dig och ät i stället.
— Jag gör ingenting värre, svarade Anna och lutade ryggen mot väggen. — Det är din mamma som kräver en ekonomisk redovisning. Här. Nu. Hon påstår att jag slösar bort din lön på mina egna nycker.
— Och det tänker jag fortsätta kräva! Maria lät blicken glida triumferande över de tystnade gästerna. — Min son ser ut som om han håller på att gå sönder av trötthet. Du däremot strålar som en ros. Alltså lever du gott på hans bekostnad och bekymrar dig inte ett dugg.
Anna stack lugnt handen i fickan på sina mjukisbyxor.
Hon tog fram mobilen, tryckte ett par gånger på skärmen och släppte inte Maria med blicken.
— Det här samtalet är över, sa Johan och försökte resa sig från stolen. Ansiktet hade blivit stelt och käkarna spändes hårt. — Mamma, kom. Vi går ut på balkongen och tar lite luft. Det är för varmt här inne.
— Sitt ner! befallde Anna.
Hennes röst bar ingen tvekan.