Den var så skarp att Johan sjönk tillbaka ner på stolen innan han ens hunnit räta på ryggen.
Anna lät blicken falla mot mobilen igen. Med en snabb rörelse drog hon ner menyn, letade upp symbolen för skärmdelning och tryckte.
Den stora smart-tv:n på väggen blinkade till. Den gröna fotbollsplanen försvann, och i stället fylldes den sjuttiofem tum stora skärmen av Annas mobilbild.
— Vad är det där för cirkus? frågade Maria och kisade misstänksamt.
— Ni ville ju ha en redovisning, svarade Anna och öppnade bankappen. — Då ska ni få en. Titta ordentligt nu, när vi ändå har gjort den här middagen till en kväll för familjebokföring och obekväma sanningar.
Startsidan till hennes privata bankkonto dök upp på den enorma skärmen. Anna gick vidare till transaktionshistoriken. Siffrorna, uppförstorade på tv:n, såg nästan brutalt tydliga ut.
Gunnar sträckte omedvetet fram halsen för att se bättre. Helena höjde handen till munnen.
— Här, Maria, titta noga, sa Anna och pekade på sin mobil, medan samma rörelse speglades på tv:n. — Den tjugofemte varje månad. Ser du den återkommande betalningen? Det är bolånet. Nästan fem tusen kronor försvinner där.
— Och? sa Maria, utan att riktigt förstå, även om rösten inte längre lät lika säker. — Johan för väl över pengar till dig och så betalar du. Bekvämt för dig, att sitta där som någon liten fördelningscentral!
— Jaså? Anna log kort, utan värme. — Då kontrollerar vi det också. Vi tar fram överföringar från Johan till mitt konto.
Hon skrev in makens namn i sökfältet.
Skärmen laddade om. Under den senaste månaden syntes tre överföringar från Johan. Beloppen var löjligt små. I meddelanderaden stod det: ”till bröd”, ”internet” och ”lägg till kattmat”.
Maria särade på läpparna. Den bärnstensfärgade broschen på hennes bröst slutade guppa i takt med hennes upprörda andetag.
— Vad är det här? Hon vände en förvirrad blick mot sin son. — Johan? Var är pengarna till lägenheten?
Johan sjönk ihop på stolen, undvek allas blickar och började med nästan desperata rörelser mosa potatisen med gaffeln.
— Mamma, det är inte så enkelt… pressade han fram. — På jobbet har de skurit ner bonusarna. Vi når inte målen. Det är kris på avdelningen.
— Skar de ner dem för två år sedan? frågade Anna med iskall röst. — För det är exakt två år sedan du senast betalade en enda krona till lägenheten.
Hon gick tillbaka till den samlade utgiftshistoriken på skärmen.
— Och här, Maria, har vi el, värme, vatten och avgifter. Inte direkt småsummor det heller. Även det dras från mitt konto. Och här är matinköpen i mataffären. Varenda helg ett kvitto på en rejäl summa. Den största delen av min lön som distansredovisare går hit. Till det mest grundläggande som krävs för att vår familj ska fungera. Och mina stövlar köpte jag för pengar jag själv tjänat ihop genom att sitta med kunders bokföring på nätterna.
Helena drog hörbart efter andan och såg ut som om hon först då började förstå vad som faktiskt låg framför dem på skärmen.
— Vänta, sa hon lågt.