Helena blinkade snabbt flera gånger, som om siffrorna på skärmen vägrade sjunka in.
— Men vad lever Johan på då? frågade hon till slut, nästan viskande. Om han inte betalar för något här hemma, vart tar hans lön vägen?
Anna låste mobilen. I samma ögonblick slocknade tv-skärmen och rummet sjönk tillbaka i det dunkla kvällsljuset.
— Det får ni fråga honom om, sa hon och lät blicken glida över dem som satt kring bordet. Fråga vad originalfälgarna till bilen kostade. Fråga om den där nya smartklockan han köpte förra veckan. Eller om ekolodet till fisket som ligger inne i förrådet. Och när ni ändå håller på kan ni fråga vad fredagskvällarna på baren med kompisarna brukar gå på.
Gunnar sköt försiktigt ifrån sig tallriken. Aptiten på de inlagda svamparna hade tydligen försvunnit helt.
— Johan, sa han dämpat. Den där jätteteven då? Vem betalade den? Du sa ju att du köpt den själv. Kontant, sa du. Du skröt till och med om det.
Johan ryckte på ena axeln och stirrade ut mot fönstret, som om svaret fanns där ute i mörkret.
— Avbetalningen står på mig, svarade Anna i hans ställe. Varje månad dras summan automatiskt. Från mitt kort, förstås.
Ett tungt och klibbigt tystnadslager lade sig över köket. Någonstans på andra sidan väggen slog en granne dovt med en hammare, och varje slag lät märkligt tydligt.
— Helena, vi borde nog gå, sa Gunnar till sist och reste sig långsamt, som om stolen plötsligt blivit för låg.
Helena nickade hastigt och började rafsa ihop sin handväska. Gästerna reste sig en efter en. Ingen verkade längre vilja möta Johans blick.
Maria satt däremot kvar. Hon hade inte rört sig. All den där vanliga kraften i hennes röst, den där befallande tonen hon brukade använda, var borta. Kvar satt bara en äldre kvinna som inte riktigt visste var hon skulle göra av sig.
— Johan, sa hon och svalde. Är det sant? Lever du på din fru?
Johan for upp så snabbt att salladsskålen nästan välte.
— Ingen lever på någon! fräste han. Vi är en familj, vi har gemensam ekonomi! Jag bidrar också! Jag tankar bilen när vi åker ut till dig på landet, mamma! Jag byter olja på bilen!
— Gemensam ekonomi betyder att båda lägger in pengar, avbröt Anna honom kallt. När den ena står för bostad, mat och allt det nödvändiga, medan den andra använder sin lön till prylar, nöjen och leksaker, då kallas det något annat. Och i det här hushållet, Maria, är det jag som har varit sponsorn.
Maria reste sig. Hon såg varken på sin son eller på sin svärdotter.
— Jag går, sa hon kort och tog sin blanka handväska.
Anna följde ingen till dörren. Hon började bara bära undan de smutsiga tallrikarna och ställde dem i diskhon, en efter en.
Några veckor senare flyttade Johan ut. Han körde sina saker hem till Maria i flera omgångar och tog med sig både smartklockan och ekolodet. Anna skrek inte, bad inte om förklaringar och krävde inga ursäkter. Hon bytte bara lås.
Det visade sig att delad ekonomi var en betydligt tyngre prövning för honom än han hade föreställt sig. Teven fortsatte Anna att betala av på själv. Den var trots allt riktigt bra — särskilt när man kunde se film i total tystnad.